Realisation på floskler

När det piper till i luren och orden Jag tycker om dig dyker upp på displayen trycker jag snabbt bort orden och slänger telefonen så långt bort jag bara kan.
Vad är jag rädd för?
När det piper till ännu en gång och jag, efter en evighet letar på samma telefon och orden Jag saknar dig uppenbarar sig på den lysande bakgrunden, ja inte fan betalar jag tillbaka med samma Saknar-mynt iallafall.
Nä, jag stelnar. Jag vill inte känna efter. Jag vill inte känna efter om det är tomt.
Eufori. Jag hade nåt jävla glatt smile inborrat i ansiktet dygnet runt.
Nu, not so much.
Undra vad som hänt.
Varför kan jag inte bara stänga av hjärnan!? Varför måste jag tänka så inåtihelvete mycket hela jävla tiden!?
Folk träffas, blir tillsammans och gör slut dagarna i ända. Det finns ju inget slut på just det.
Det finns de som nästintill är beroende av att ha någon bredvid sig. Som uppslukas så mycket av KÄRLEK så de nästan förintar sig själva.
Vara förlovade i tre veckor. Hitta någon ny efter fjorton dagar. Den oerhörda hets som finns.
Jag vill vara själv.
Jag vill vara själv med mitt Barn.
Om jag får vara själv OCH bara lite tillsammans?
Om jag får kräva lösenord.
Om jag får vara tillsammans med mig själv i första hand och med någon annan i andra hand, då?
Skulle det fungera bättre då?

M jobbar borta ibland fler veckor i rad. Och ibland är han inte hemma mer än ett par dagar i rad. Sen är det tvärtom. Är det någonting som har pläglat av sig på mig?
Måste jag ha saknaden? Måste jag ha längtan? Eller är det den som har mig?

Går det för lång tid så slocknar lågan och allt känns som vanlig gråarghet igen. Jag har förlorat förmågan att upprätthålla någon form av känsla till personen så fort det har gått mer än några timmar sen vi sist träffades. Avtrubbad.
För då behövde jag inte ha varma känslor igång hela tiden.
Innan Barnet var det mycket alkohol som styrde och ställde. Avtrubbade känslor som flöt omkring i och drunknade i stora hav av alkoholhaltiga drycker. Berusade kroppar som gnagde av varandra känslor, en efter en.
Ingenting var riktigt på riktigt. Dimma.
Sen kom Barnet och redan då hade jag klippt av banden med den andra kroppen. Det fanns inga känslor kvar att rädda.
Sen bosatte sig ilskan, raseriet och bitterheten varenda nerv i kroppen. Den stormande elden underhöll min kropp under flera år. Hjärnan åkte på välbehövlig solsemester för det frustande argeriet liksom underhöll sig själv. Det fanns inte så mycket att göra.

Och så nu. Jag har suttit och längtat efter kramar och närhet. Men när det snubblande in innanför tröskeln så var det också det enda jag ville ha.
Rädd för allt. Rädd för att förlora och rädd för att våga.
För rädd.
Vågar jag inte säga dessa ord eller vill jag inte?
Har jag någonsin älskat? Älskat någon annan än Barnet.
Jag älskar mina systrar, mina bröder och min familj.
Jag vet att jag kan, om jag vill.
Långsamma steg. Långsamma tider.
Tålamod.

Inte fan vet jag

Förbannad var jag. Förbannad på mig själv. Det har gått över nu men riktigt bra är det inte.
Jag är bara så fruktansvärt trög i huvudet. Så jävla slut så Barnet har mer vett i skallen än jag.
Jag vet inte. Jag kanske bara håller på att bli skoltrött. Har ju hållit på med det här ett bra tag nu och ja, vem vet. Kanske även detta blir ett misslyckat uppdrag.
Eller så är det för att det har börjat en ny kurs som jag knappt förstår ett skit av och det finns liksom ingen hjälp att tillgå.
Skolans upplägg är att man ska självlära sig saker. Det finns inget direkt rätt eller fel utan man ska försöka att uppnå läromålen på egenhand. JA, lite genom diskussion med de andra studenterna men det är mycket egenstudier.
Sen är de det där med att man sitter hemma i sitt lilla hörn och liksom inte har någon som helst att diskuterar svåra och lätta saker med. Man bara maler på i sitt eget huvud och ibland så tar det stopp.
Man vet inte om man är inne på rätt spår eller om man bara håller på och flummar runt i all välmening.
Just nu sitter jag med 200 sidor tungt forskningsmaterial som jag ska analyser både fram och bak, vrida och vända tills det liksom inte finns något mer att säga.
Den uppgiften skulle ha varit inne i fredags så jag är ju även stressad som en gnu över förseningen.
Om en kvart är det dags för en seminariechatt också. Om dessa texter.
Fick även tillbaka en utav tentorna och jag behöver komplettera en fråga. Sen är det veckans uppgifter som ska läsas, analyseras, skrivas och skickas in.
Och då dyker det upp frågor som Vad fan vill jag med mitt liv egentligen. Är det så här det ska vara?
Kanske kommer det kännas lite bättre när M kommer hem och kan hämta från dagis.
För nu vaknar vi, jag lämnar, går hem och pluggar, hämtar, lagar mat, nattar och orkar förhoppningsvis plugga lite mer på kvällen.
Nu finns det även en person som vill umgås också. Ska man ha dåligt samvete för att man inte orkar eller hinner det.
Ibland känns det inte som man riktigt räcker till för allt och alla.
Skulle behöva terapitala lite med Syster kanske. Vi brukar ringas ungefär en timme varje morgon och bara stöta och blöta allt mellan himlen och jord. Sen är det liksom avklarat. Man behöver inte tänka på det något mer. Men nu har det inte blivit något telefonsamtal på några dagar och det är då det börjar märkas.
Fan, vad skönt det skulle vara att bara få klättra ner under täcket och sova tills allting har löst sig och är klart.
Underbart skulle det vara.

Behöver bygglov

Först idag tänkte jag åt andra hållet. Hur det skulle vara att träffa någon som redan har barn.
Hur skulle det kännas? Hur skulle det vara? Hur skulle fungera?
På min sida är det redan lika naturligt som huden jag bär på kroppen. Barnet finns där hela tiden. Jag andas Barnet.
Men hur känner den Andra?
Att det aldrig är tomt i sängen. Att det alltid kommer finnas någon att ta hänsyn till. Att det alltid kommer att finnas en pappa också. Att man måste vinna två hjärtan. Kämpa för uppmärksamheten.
Och vad kan jag göra? Kan jag göra nåt?
Barnet är kärlek i mitt Hjärta. Där finns det inte plats för fler. Men om man bygger ut? Skapar ett litet extra rum på sidan om? Ja, som kan växa det också.
Visst, det kommer att bli trångt men...det kanske är värt det. Allt besvär.

Fast ibland funderar jag om jag inte funderar lite för mycket? Men det spar jag till en annan gång.

Växa upp?

Hade en givande mailkonversation med Barnets far idag. Handlande om färgen rosa och vilka värderingar som är nedpackade i färger. Vilka mina åsikter och orsaker var och varför man gör som man gör.
Det fick även mig att inse, när jag plitat ner allt i bokstavsuppbyggnader, så kallade meningar, att jag faktiskt vet varför jag tycker som jag gör, vad jag verkligen har lärt mig och att jag kan formulera det på ett vettigt sätt så det blir förståeligt.
Gillar inte att säga det här, tar emot som fan, men det kändes vuxet på något sätt.
Kanske är det för att jag precis sitter mitt uppe i två tentor där man ska reda ut varför det är som det är.
Kanske är det för att jag har samlat på mig en del kött på kunskapens ben och numera vet hur jag ska förmedla den.
Skit samma!
Det kändes jäkligt bra iallafall.
OCH! Det kändes bra för det känns som vi har kommit över någon slags tröskel. Bitterheten som ibland infekterat många av våra samtal var som bortblåst.
Shit pommes. Tänk om vi håller på att bli två vuxna, mogna människor!?
Jaha. Då är det bara döden kvar då...

Närå. Så jävla illa behöver det väl inte vara. Bara lite trevligare kanske...

Kokobahia

Jag borde fan få vara med på Blog Awards eller vad fan det nu heter när fingervalsande ordblinda ställer till med stort kalas och dunkar sina ryggar så hårt att de måste skriva tre , fyra inlägg om det.
Men vad skulle jag där och göra?
Jo, jag skulle med lätthet vinna, eller iallafall nomineras, tillsammans med Daniel 14 år som driver en suddgummisamlingsblogg där han lägger upp den dagliga skörden av luktisar och Selma 52 år som på sin väg mot ålderns höst börjat att intressera sig för kvasifysik fast hon fick icke godkänt i matematik genom alla skolår och inte har repat sig får det än, vilket man även ser i de emellanåt begripliga inläggen som "Åh, jäklar i min lilla låda vad det var krångligt att förstå det här" och klassikern "Nä, jag ger upp", där jag med mitt rekordlåga besökarantal snart har förbrukat all onödig tid man får använda på nätet till att fylla med onödigheter.
Så! Vi ses väl i nån jäkla skvallertidningsrepotage där jag stolt stoltserar med min enorma buckla. Det är väl i allafall något att se fram emot?
Eller ja visst ja! Hahahaha...jag är ju den enda som läser skiten!
Det är väl någonting att se fram emot? Tycker Du inte det?
Jo, visst det ska bli skoj.
(schizofreni, den bästa av kompisar)

Ordbajseri

Ett lugnt, mjukt vatten har börjat omgett den iskalla, stenhårda borgen som står där, ensam och majestätisk mitt ute på ett till nyss stormande och ilsket hav.
Men i det ödmjukaste av vatten skvalpar en liten båt och en smal hand börjar sakta men säkert hacka sig in i den nästintill ointagligaste av ointagliga borgar.
I mitten sitter Den Utmattade. Vid hennes ena sida sitter ett fult litet monster som har börjat att skrika hesare och högre. Han vill bli matad med ord. Ord som gör att han växer och blir starkare. Ord som gör att han får mer makt över borgbyggerskan.
Smal kraxar han, men ännu inte så pass starkt som han vill att det ska låta. Smal!
Ingen pardon. Bara bygga på. Täppa igen sprickor och laga skarvar.
Men på den andra sidan sitter Den Vackraste. Den som gör att hjärtat smälter och den som är gjord av kött och blod. Men mest av renaste Kärlek.
Den Vackraste läser sagor för hon som bygger borgar.
Den Vackraste smeker den hårda kinden med sina lena små handflator.
Den Vackraste tar tag i Hjärtat och kramar det hårt. Så hårt att det nästan går sönder.
Den som är på jakt efter det Hjärtat gräver med än mer iver.
En sten efter en annan sväljs av havet och är för alltid borta.
Men Hon som bygger borgar kommer inte att ge sig i första taget. Envisheten är hennes ryggrad. Oböjlig är hennes vilja. Orubblig är hennes sinne.
Detta blir en kamp. En något ofrivillig kamp kan tyckas.
Varför göra det hela till en kamp? Varför inte bara slänga ut repstegen och lägga ut dörrmattan?
Svaret ligger i kistan. Kistan som ligger längre in än hon själv vågar gå.
Det som man inte får tänka på ligger i den kistan. Det man inte får känna ligger där och vill bara glömmas och gömmas.
Vem vet om den någonsin kommer att komma fram i ljuset.
Vem vet om det någonsin är någon som vinner.
Vem vet...

Tusen tankar spretar

Efter att ha använd huvudet som en slags självterapi-soffa så går det per automatik att man börjar överanalyser annars så självklara saker.
Vad fan är det jag vill? Egentligen.
Förr hade jag ingen gard, ingen mur som folk behövde klättra över.
Det var mer fritt inträde och slit och släng-mentalitet som gällde. Helst skulle man må ännu sämre än man redan gjorde. Fanns det inget kaos, inget att analyser, att grubbla över så bleknade intresset snabbare än minnet av årets sommarplåga.
Jaha. Så dyker det upp nån jäkla tjomme som bara är helt normal, vanlig och inte har ett enda skelett i garderoben.
Som inte spelar i band. Ingen överdriven konsument av alkoholhaltiga drycker. Stabilt jobb och inkomst. I liknande ålder. Svärmorsdröm. Trevligt sällskap.
Och vad gör jag?
Ja, inte fan sitter jag nykär och lycklig över öronen.
Nä, jag tvekar, analyserar, tänker efter och letar fel.
Är jag som nån jävla Stephanie-klyscha (Grease 2) som bara vill ha en Cool Rider?
Har jag ramlat ner i nåt Gillar-bara-mörka-mystiska-karlar-hål som andra redan har grävt dödsdjup?
De här Snälla har jag ramlat över tidigare. De har haft kärlek för mig men jag har tveklöst sagt Tack, men Nej tack och letat vidare i Träsket där de Riktiga Dräggen härjar.
Har inte trampat på några hjärtan, bara varit det där hjärtat som inte går att nå, som är ointagligt.
Orsak till Olycklig Kärlek.
Eller är det så att min Kärlek och Tryggheten i Ensamheten är starkare än Kärlek till andra människor?
Okej. Jag trivs i sällskapet, njuter av närheten men...vad är det som saknas!?
Känns som jag även i detta fallet kommer bli Taskmörten som gav ännu ett hjärta en dödsstöt med Ishjärtats spett.
ELLER!?

Sömnbrist

Precis som alla andra hostar jag tills lungorna svider.
För lite sömn har det blivit mycket av de senaste dagarna, veckorna.
Allting processeras i huvudet och kommer ut som färdig massa. Behöver inte längre orden för att reda ut garnet.
Eller just det. Jag vågar inte yppa något för då spricker bubblan.
Det vet jag av erfarenhet. En bitter sådan.
Tala och det finns ej mer.
Den här gången ska jag gå med de minsta av fotsteg. Inte dyka med huvudet rakt ner i stenen.
Överanalysera inte bort det här nu! varnar min Goda Syster och det är sant.
Men jag tänker inte lämna bort huvudet för det. Jag ska använda det.
För det kanske har växt klart nu. Den kanske är mogen för att fatta beslut som kan vara till min fördel och inte gör så att Livet tröttnar och skiter i allt igen.
Saker får inte vara för perfekta för då måste nåt gå sönder. Men att försöka leta på det dåliga är också farligt.
Den Gyllene Medelvägen.
Ska det vara nåt å ha det?