Ljushuvudet presenterar...

Ibland ser man inte saker för att de alldeles för nära.
Järnbristsymtomer: Trötthet, irritabilitet, försämrad inlärningsförmåga, öronsus, huvudvärk, m.m.
Hur kunde jag missa det? Det är ju för fan inte första gången de här symtomerna klättrar in kroppen och gör så Hypokondrikern river och sliter sitt hår för hinna med alla sjukdomar som kommer upp-ploppande i huvudet.
Det är inte första gången jag sitter och tror att jag har blivit deprimerad eller hamnat i ett konstant pms-tillstånd.
Kan även förklara varför jag längtar hjärtat ur led efter Barnet men så fort vi umgåtts i mer än en timme så finns inget tålamod kvar.
Den bultande huvudvärken som sitter som en för liten betongkeps runt skallen.
Oförmågan att kunna koncentrera sig mer än tre sekunder på kurslitteraturen.
Att man vaknar trött och redo att gå och lägga sig igen.
Suset i öronen som gör att man tror att man har drabbats av tinnitus eller att tvn håller på att gå sönder.

Nä, om man skulle ta och köpa sig en påse torkade aprikoser så man blir som en vanlig pessimist istället för en blandning av mellan en
självmordsbenägen fjortisemo som har hamnat i klimakteriet och en evigt sovande sengångare som bara vill vara ifred.

Sankmark

Ibland kommer den där avgrundslösa svartsjukan och river tag i en. En egoistisk känsla. En ensamhetens känsla.
Jag vill äga hela hennes kärlek. Jag vill inte dela med mig. Mitt. Bara mitt.
Man får tänka så ibland. Men man får inte säga så och man får absolut inte säga så till Barnet.
Jag har hela tiden kämpat emot viljan att ta hela kakan. Jag har begravt de inre starkast känslorna av att vilja hata någon på utsidan också. Att föröva den personen grundlösa kärlek för att den personen inte förtjänar det.
Jag kämpar för att han hela tiden ska få ta del av saknaden hon känner, av kärleken som pickar som en liten fågel där inne i världens finaste lilla hjärta.
Men jag vill inte. Jag vill inte dela.
Men jag måste. Det är livsnödvändigt.

Galllimatias

Ännu en gång använder jag den här sidan till att liksom starta igång skrivmaskineriet. Nu har jag proppat hjärnan full med information som ska försökas att på något sätt stoppas ner i förståbara meningar, men kopplingar till text och med ett vettigt resonemang.
Här kan jag ju bara ordbajsa på bästa fan jag vill. Jag behöver ju inte ens stava rätt.

Jag skulle vilja skriva någonting betydelsefullt, någonting insiktsfullt som jag senare kan läsa och tänka att fan! är det verkligen jag so har skrivit det där!?
Men...det kommer det inte att bli.

Istället kommer det att bli en text om ingenting speciellt. Om hur man kan bli så fruktansvärt arg att man hellre slår sönder sin datormus än rationellt tar itu den för att se vad som är fel.
Om hur man med förvåning upptäcker att det är torsdag och att man visst kunde ha köpt mjölk för att göra torsdagspannkakor men inte gjorde i affären, för att man trodde att det var onsdag och köpte potatis istället.
Om hur nu ställer sig frågande till begreppet tid eftersom det just är ett konstruerat begrepp och kan man då säga att man har ont om tid? Eftersom tid egentligen inte finns. Kan man sakna något som inte finns?
Om hur de religiösa symbolerna har bytt plats. Nu är det inte längre korset man tillber utan plånboken. På pengarna trycks ordet GUD. Pengar är symboler för det mesta. Makt, religion, fattigdom, rikedom, välfärd, kris, girighet, grönt, mat, konsumtion...
Tid Är pengar. Eller är pengarna tiden?

Om hur de här två-tre senaste veckorna har varit inrutade, planerade och helt fria från påverkan från annat håll.
Om hur skönt det är att få sköta sitt liv efter ens eget tempo.

Så...nu får jag hoppas att den här rätt skrangliga fingervalsen kommer att fortsätta tills uppgiften är skriven, klar och inlämnad.

Tills dess...So long and thanks for all the fish!

Ps. Om jag någonsin skulle få välja en superkraft så skulle det vara att kunna alla världens språk. Ja, och några galaxtiska också om man någon gång råkar ut för en ofrivillig liftning. Fast då finns det ju alltid Babbelfiskar så...det räcker nog med alla världens språk. Än så länge...Ds.

Vardagsraseri

Jag trodde på riktigt att jag hade överlistat köstressen. Att jag stod där och nästintill hånflinade när svettpärlorna i folks hårfästen sakta men säkert började att trilla ner för pannans glatta yta. Jag hade kommit på knepet och kunde med en kos lugnhet stå och (idissla) iaktta, drömma mig bort eller komma på en ny statusuppdatering som skulle få folk att bli gröna av avund för dess träffsäkerhet och med ett litet humoristiskt stänk.

Men idag krossades alla mina, vad som skulle visa sig vara, illusioner. Jag mötte min överman som tog mig med till de stressades, svettigas plan(n)halva.

ICA MAXIs paket/spelavdelning visade prov på irriterande oeffektivitet. Sån fullständigt idioti att jag ett tag, med väldigt mycket seriöshet, funderade på att starta ett uppror. Slita ner köplappsapparaten och få folk att kö som vanligt igen.

Vi som bor i det här landet får köandet med modersmjölken, den ligger och vilar i ryggraden och är så pass automatisk att man inte ens behöver reflektera över det. Kommer man hit, på besök eller som nyinflyttad så lär man sig hur man gör.

Man kan köa. Man vet hur man gör. Köa är med all sannolikhet det man kan som allra bäst. Man formas att köa.

Då behöver man inte dra en lapp från en automatisk apparat för att helt okontrollerat stå lite huller om buller och vänta på sitt nummer.

Okej. Det finns även platser som använder sig av den metoden tex banken och apoteket men där finns det ett slags system hur man sitter eller står. Man blandas inte omkring huller om buller.

Att sen den stackars kassörskan först måste springa till mitten av kassan för att först trycka på knappen för att trycka fram ett nummer och sen springa tillbaka till ena hörnet av kassan för att få reda på att man ska hämta ut paket och så måste springa över till andra sidan kassan.

OEFFEKTIVT!

Och jag står och förbannar mig själv. Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag blir upprörd över en sån här jävla bagatellsak. När det tex våldtasdödas tusentals oskyldiga människor i Afrika. Varför är jag inte arg på dessa förövare och skriver arga texter om det istället?

Kanske har det någonting med den rådande samhällsbilden att göra. Allting ändras hela tiden. Allting ska effektiviseras, bli bättre, gå snabbare, bli mer tillmötesgående gentemot kunden men det enda som händer att det bli motsatt effekt. Säg någonting som har blivit bättre?

Nä, jag säger inte att allting var bättre förr. Det var det inte. Det jag säger är att när man ändrar saker så behöver man inte ändra dem till det sämre. Om någonting är bättre från början så blir det ju bara sämre om man ändrar. Är någonting bra från början, ja då går det ju att göra bättre.

Vi behöver någon slags trygghet. Vi behöver någon fast att hålla oss i när det blåser. En stabil jävla sten som man vet håller fast en när euron kraschar, när krigen rasar, när folk man ska lita på ljuger och när kassajävlen ändrar kösystem!