Det går inte att höra vad dom säger för det dom säger går bara att läsa i deras ögon.
Du är så jävla misslyckad.
Så säger ögonen.
Munnen säger Hej och välkomna! Vad roligt att du kunde komma.
Ögonen tittar och säger Ja, det var roligt att du kunde komma så att vi får känna oss lite mer lyckade.
Kram. Klapp. Klapp. Kram.
Vad vill ni? Varför står ni här och tycker att jag är så jävla misslyckad? Vad vill ni mig? Varför kan ni inte bara låta mig vara ifred?
Jaha, så du har inget körkort? Jaha.
Jaså? Du har inget jobb heller? Jaså.
Så pass, du äter inte kött alltså? Så pass.
Hmm...så det blev bara ett barn? Hmm...
Jag vet att ni inte finns på riktigt. Jag vet ju att ni bara är spöken som har bosatt sig i mitt huvud för att jag inte ska må lika bra. Jag vet att ni aldrig kommer att försvinna. Jag vet att det är jag som har skapat er.
Jag vill inte ha er här. Jag vill inte. Men jag vet inte hur jag ska få er att flytta.
Gnag, gnag, gnag, gnag, gnag...in, rakt in kliver det en ny med likadan ögon.
Jadu. Du är rätt så fet du. Lagt på dig lite väl många kilon nu. Jadu.
Och så fortsätter det. Det tar liksom aldrig slut.
Dom ska sitta där inne och bara matar på. Matar in.