Regnig fredag

I 12 år har personen funnits i mitt liv och bara lyckats att åstadkomma ångest, gråt och vrede. Sen kommer insikten om att en själv bara har varit en börda, en jobbig tjej man måste dras med.
Hade slutprodukten av en slags vuxenhandling aldrig blivit tillverkad så hade personen kunnat försvinna ur mitt liv på ett mindre smärtsamt sätt. Jag hade kunnat klippa alla band. Nu finns ett kvar. Ett infekterat och varigt som alltid håller på att skaver. Barnet får ingenting veta om detta. Hennes värld ska vara fri från detta bekymmer. Hennes relation ska bygga på hennes känslor.
Samtidigt samlas allt det onda inuti och kommer aldrig ut. Det glöms ibland bort men blossar upp vid nästa konfrontation. Hat sägs vara ett starkt ord men ibland krävs det starka ord för att kunna beskriva känslor.
Men alla andra tycker om den här personen. Alla andra gillar honom och trivs med honom. Dom finner honom tilltalade och trevlig. Rolig, underhållande och hittepåig. En bra fader.
Alltså måste det vara någonting fel på mig. Felet ligger i mig. I mig. Inuti mig har det gått fel eftersom jag inte ser, märker, kan uppfatta samma sak som alla andra.
Han säger att jag är en väldigt negativ person som måste ha det svårt i livet. Han säger att jag inte kan kommunicera. Han får mig att tvivla på min roll som förälder.
Allt sånt fastnar. Det sparas och ältas. Det plockas fram när det är dags att gråta. Det finns där och skaver.
Jag går till någon som vet. En människa som frågar mig vad jag känner och som får mig att reda ut allt det där som har trasslat till sig under mitt liv. Jag får känslan av att jag mår bra. Hon sår någonting bra i mig. Någonting bra som jag känner växer och gör mig starkare. Och ju längre tiden går desto mer förstår jag om mig själv och det går att förklara.
Det här bandet som skaver kan jag inte förklara. Jag vet inte hur jag ska laga det. Jag kanske bara måste lära mig att leva med det. 

Den mänskliga logiken...

Livets jävla baksida

Hade samlat ihop ett rejält lager med ångest så igår och inatt brast det. Gråt, gråt och åter gråt. Tankar som fick en att riktigt gräva ner sig i självömkan, hopplöshet och mådålighet. 
Inte hjälpte det mycket till att katterna tänkte sätta upp en dramatiserad version av Första världskriget och repade klockan 01.00 en tisdagsnatt.
Blev med andra ord inte många timmars sömn.
Idag känner jag med känslomässigt totalt urlakad. Tömd liksom. Ögonen är svullna som om en gäng bålgetingar hade festat loss på ett väldigt aggresivt sätt på ögonlocken. Förhoppningsvis kommer jag inte vara lika snarstucken mot det stackars Barnet heller.
Hon frågar ju vad det är för fel. Var jag gråter. Och jag kan eller vill inte svara. Jag vet inte hur jag ska förklara det än.
Det är ju ingenting fysiskt.
Skolan blir också lidande.
Fast det skiter jag i. Nu ska jag bara andas, äta choklad och försöka hålla mig vaken. 

Historiens jävla baksida

Åh du tappre och modiga vita man som seglade över haven och "upptäckte" land och människor. Som intog våra historieböcker så det knappt fick plats för andra. Som färgade historien så att vi t o m i dessa dagar är drabbade av det. Varför föds det mest idioter? Varför är idiotin den styrande makten? Människor...suck...