I 12 år har personen funnits i mitt liv och bara lyckats att åstadkomma ångest, gråt och vrede. Sen kommer insikten om att en själv bara har varit en börda, en jobbig tjej man måste dras med.
Hade slutprodukten av en slags vuxenhandling aldrig blivit tillverkad så hade personen kunnat försvinna ur mitt liv på ett mindre smärtsamt sätt. Jag hade kunnat klippa alla band. Nu finns ett kvar. Ett infekterat och varigt som alltid håller på att skaver. Barnet får ingenting veta om detta. Hennes värld ska vara fri från detta bekymmer. Hennes relation ska bygga på hennes känslor.
Samtidigt samlas allt det onda inuti och kommer aldrig ut. Det glöms ibland bort men blossar upp vid nästa konfrontation. Hat sägs vara ett starkt ord men ibland krävs det starka ord för att kunna beskriva känslor.
Men alla andra tycker om den här personen. Alla andra gillar honom och trivs med honom. Dom finner honom tilltalade och trevlig. Rolig, underhållande och hittepåig. En bra fader.
Alltså måste det vara någonting fel på mig. Felet ligger i mig. I mig. Inuti mig har det gått fel eftersom jag inte ser, märker, kan uppfatta samma sak som alla andra.
Han säger att jag är en väldigt negativ person som måste ha det svårt i livet. Han säger att jag inte kan kommunicera. Han får mig att tvivla på min roll som förälder.
Allt sånt fastnar. Det sparas och ältas. Det plockas fram när det är dags att gråta. Det finns där och skaver.
Jag går till någon som vet. En människa som frågar mig vad jag känner och som får mig att reda ut allt det där som har trasslat till sig under mitt liv. Jag får känslan av att jag mår bra. Hon sår någonting bra i mig. Någonting bra som jag känner växer och gör mig starkare. Och ju längre tiden går desto mer förstår jag om mig själv och det går att förklara.
Det här bandet som skaver kan jag inte förklara. Jag vet inte hur jag ska laga det. Jag kanske bara måste lära mig att leva med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar