Rensning på vinden

Känner en viss samhörighet med dem däringa slaviska modebloggerskor men inte med kläder utan med matvaror. Enbart närproducerat, kravmärkt, rättvisemärkt, märktmärkt är gott nog för mitt lilla krås. När modeslavarna måste ta en snabb runk när en ny Gucci-kollektion lanseras, kolsyrebubblar euforin i ådrorna när jag hittar svenska äpplen i fruktdisken.

Sverige har blivit en organisation. Ett företag. Ett företag som ska tjäna pengar. För har man pengar har man det bra. Pengar betyder trygghet. Med pengar finns man till i samhället.
Samhället som är byggt av människor för människor men om man inte vill vara med så dör man. Antingen av missbruk eller av köld. Det är de enda alternativen som finns. Var en del av samhället eller dö.
Pengar skapar ro. Utan pengar försvinner tryggheten och orosmolen börjar flockas som gamar på himlen. Sen blir det krig. Utan pengar blir det krig och det är vad många fruktar mest för då måste dem kanske bli flyktingar och invandrare. Invandrare! Hu, sån hemsk tanke!

Vi har politiska partier och ledare utan färg. Som lever i en sån där lagom gråskala för att inte sticka ut för mycket. Ingen får vara för röd, blå, grön eller mittemellan.
Herregud man får ju inte ens var svart. Mörkhyad ska det heta och inte ens negerboll får man säga utan att bli uttittad!
En finsk pinne är en KAKA. Ett bakverk från Finland utan några som helst känslor.
En vit lök är en KRYDDA, en växt utan några som helst känslor som ger maten en pikant smak. Neger är ett skällsord som sårar människor med känslor. Riktiga känslor. Riktiga människor som evolutionen har gett en mörkare hudton enbart för att skydda människorna från solen som lyser starkare på sina ställen på jorden. Ungefär som den grådaskiga hudtonen som evolutionen så snällt har designat åt dem som bor på ställen där solen inte lyser lika starkt.
På grund av ekvatorn, jordens form och dess rotationsbana runt solen.
Men visst. Be my guest. Använd gärna uttryck som osar av kolonialiskt förtryck från 1700-talet. Det är ju bara en negerboll!

Livsmedelsindustrin har samlat ihop alla människor till en kategori - KONSUMENTER. De har dumförklarat dessa konsumenter och raderat bort förmågan för självbestämmande. Livsmedelsindustrin talar om för oss, konsumenter, vad vi efterfrågar. Konsumenter efterfrågar all sorts mat alltid. Oavsett säsong, årstid eller transportsträcka. Konsumenten vill ha kinesiska äpplen i april som är handpollinerade eftersom man har dödat alla insekter som i vanliga fall skulle sköta detta. Pollinering alltså. Detta för att skapa så omögliga äpplen som möjligt. Konsumenterna vill inte och orkar inte vänta tre månader på att obesprutade, naturpollinerade äpplen ska mogna i landet dem själva bor i.

När konsumenterna äter för lite godis "forskar" man fram att annat snacks som ligger högst på topplisten, framkallar cancer. Den populäraste sjukdomen att skrämmas med. Folk, förlåt!, konsumenterna börjar köpa mer godis, man måste göra påsarna större för att sälja maximalt och ordningen är återställd. Det kommer aldrig så många rapporter om vilken mirakelmedicin kaffe är när kaffet är som allra dyrast. Konsumenterna vill ha raka gurkor, krokiga måste slängas. Konsumenten vill ha gula bananer, jämt, hela tiden, oavsett vad som än händer i världen!
VI MÅSTE HA BANANER!

En annan orsak till att detta kan ske är att vi inte har tid att tänka själva. Tid är den största bristvaran i hela världen. Tid är också den dyrbaraste varan i hela universum. Tid är pengar, pengar är makt och makt slår allt. Trumf.
Det är dagislämning, hämtning, städning, matlagning, jobb, familj, trädgård, renovering, LIVSPUSSEL, utbildning, resor.
Det saknas så mycket tid att vi måste få maten levererad till dörren utan att passera GÅ.
Vi måste köpa någon som städar upp vår skit så vi kan spendera mer tid på att stöka till.
Vi måste köpa tid.
På gravstenarna kommer det att stå: Nu har du iallafall tid.

Trams

Jaha. Nu sitter man här igen. Slösar på ord som egentligen ska skrivas i en annan ordning och på ett annat ställe. Jag ska nämligen försöka att bli klar med en skoluppgift idag, helt innan klockan tre men jag vettitusan. Men det vore så skönt för då kan jag ta helg efter jag hämtat hem Barnet.

Planeringsdag på måndag så det blir långhelg. Skönt. Vi kan behöva lite längre tid tillsammans. Speciellt nu när det kryper av okontrollerbara känslor i den där lilla kroppen. Måste vara frustrerande när man inte vet varken ut eller in. Bara att rida ut stormen och vänta på nästa.

Nu är det även klart att det blir båtresa i november. Bra att ha någonting att se fram emot. Även om julen också lockar. Gillar julen. Speciellt när den är snörik. Laga mat, pyssla, fixa och dona.

Nä. Vad fan. Jag måste verkligen ta tag i uppgiften nu. Prutt också...

Skit också

Enda gången jag behövt en vän. Intervjun, skoluppgiften ska in idag. Syster skulle komma över efter jobbet. Men eftersom karl hennes skulle börja tidigare idag så sket det sig. Trodde att vi skulle hinna innan men det gick inte. Vill helst kunna tala utan att det är ungar kors och tvärs som skriker efter uppmärksamhet.
Får se om det någon som svara på fejset men det är ytterst troligt.
Så går det när man bara har fyllebekanta och upptagna syskon.

Barnet frågade i morse om vi inte kunde besöka bubbloteket (bibblan) efter dagis och låna lite nya böcker. Man kan ju inte svara något annat än JA på det.
Fröknarna på dagis har påpekat att ungen gillar att sitta och lyssna på sagor som fan. Känns bra. Känns som någonting som är en bra sak att ha med sig i ryggsäcken.

Allmänstatus

Har precis skrivit klart och lämnat in veckans första uppgift. Den andra ska in imorgon. Prestationsångesten är skyhög men den tänker jag med tankekraft kapa till mindre och mindre bitar. Vi gör först individuella uppgifter sen ska dessa stötas och blötas i grupp för att sedan lämnas in som slutgiltigt svar på uppgiften.
Jag har hamnat i en grupp där jag nog ligger längst ner på kunskapsskalan. Känner mig som gruppens svarta får som är lite dum. Jag kan inte uttrycka mig så vetenskapligt som jag tycker att jag borde. Jag bara hamrar på som vanligt. Har inte glömt den där hemska litteraturkursen där jag lämnade in tentan tre gånger och fick underkänt ändå.
Den sitter som en svart varig tagg i medvetandet och pockar hela tiden på uppmärksamhet. Så fort jag känner att ja nu jävlar, nu fick jag till det så lägger taggen locket på och säger vänta nu ett tag. SÅ jävla bra var det väl ändå inte. Nä, högst medelmåttigt.
Men idag när jag satt och skrev kände jag att jag lärde mig någonting. Att någon liten minipolett ramlade ner och det är väl därför man studerar. För att lära sig saker.
Jag trodde på allvar att mina pluggdagar var över. Hade en plan om att jag skulle börja söka arbete och samla ihop alla papper till akassan. Strula med pengar och hyran och hela faderullan.
Men så råkade jag skriva bra på tentan och fick tillräckligt med poäng för fortsatt studiemedel och vips så kom lusten att lära som ett brev på posten.

Barnet har hamnat i en period där ett nej betyder världen undergång och det ska hela världen få höra. Men jag trumfar med erfarenhet från förra gången det var så här och stålsätter mig med ett stort lager av tålamod. Vissa gånger finns det hur mycket som helst men vissa dagar är man mer mänsklig och ja, då ligger det två personer på mattan och skrikgråter för att jackan bubblar sig och man vill bara dö.
Just det där med att kläderna ska ligger helt perfekt slätt kan väl för fan inte gå i arv?
En gång när jag var liten så körde jag igenom tårna på strumporna för att det skulle vara helt perfekt utan minsta rynka. Jag kunde stå väldigt länge och stoppa ner tröjan gång på gång för att den skulle ligga alldeles slänt under byxlinningen och inte korva sig. (Är uppvuxen på åttiotalet och då skulle man ha så!) Visst är det ett beteende som till viss del finns kvar än idag men aldrig till den besatthet som det var då.
Lite skrämmande att se samma tendenser i sitt eget barn.
Eller så är det bara så att livet är överjävligt när man precis ska fylla fyra år.

Funderar på att ta kort på riktigt grisiga saker här hemma, som den äckliga spisen, och lägga upp på fejset som Den Fula Verkligheten. Visserligen kommer det inte finnas nån som vill komma hem till mig men det är det ju iallafall ingen som vill. Den enda gången jag och barnet få besök är på våra födelsedagar. Ja, vid något tillfälle kommer det väl upp nån familjemedlem ur klanen men det är ytterst sällan. Ingen kommer spontant över på en fika. Bekant förstår jag. Dem jag känner träffar jag bara när det är fest på gång men ens familj.
Har en bror som bara brukar sova över hos min syster, som dessutom har tre barn och en karl. Det är inte så att jag är avundsjuk på detta fenomen, jag är bara nyfiken på orsaken. Är det just för att här finns Den Fula Verkligheten? Eller är det någonting annat som stör?
Nu kan ju ingen i vår familj kommunicera på ett vettigt sätt så det där kommer jag aldrig få svar på. Kanske när vi är tillräckligt gamla så vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss.

För när man blir tillräckligt gammal så släpper det nån slags spärr. Man får säga precis vad man tycker och tänker, utan undantag, och det godtas. Man får göra det. För respekten finns där tror jag. Eller så är det för att man inte bryr sig så mycket vad de äldre har att säga så dem kan häva ur sig vad fan som helst och ingen rör ett ögonbryn. Och om det mot förmodan skulle knorras lite så kan man ju alltid skylla på demens.
Fan, ibland önskar jag att jag vore gammal. Så där lagom gammal med lagom svåra krämpor och lagom klar i huvudet.

Jag har faktiskt inte ens uttalat hur gammal jag är. Knappt så jag har skrivit det heller. Har förträngt tanken på mitt årtal och vad siffrorna lyser klart. Jag känner mig inte min ålder. Fan, en sån svårt klyscha smög sig in. Men det är väl någonting som alla gå igenom. Till slut växer man i sin ålderdom och inser fakta. Årsringarna lagrar sig kring magen och allt hänger. Snart sitter man på kammaren, vaggar och klagar på att allt var bättre förr.

Svart hjärta

Ibland önskar jag att en person dog. Hemskt kanske. Eller så vill jag att personen bara ska försvinna ur mitt liv.
Vill så gärna beskylla denne för hur jag mitt huvud fungerar. För att ha förstört så mycket.
För att ha skrapat bort ytan på uppväxten och lämnat den som ett öppet sår som hela tiden påverkar. Hela tiden.
Glad i sprit. Man är inte glad i sprit. Man flyr med sprit. Istället för att ta vingarna upp till himlen använder man berusningen som en flykt från att känna saker, uppleva saker och älska saker.
Som en stor jävla sten ramlar personen i vattnet och skapar såna ringar på livets vatten att människorna i närheten nära på drunknar.
Har så mycket kärlek att ge men den är borttappad av alla satans besvikelser.
Upprepningen av samma mönster är djupt broderat i våra själar. Men locket på. Ingenting får yppas ty då kommer det bubbla över.
Spelar ingen som helst roll vad man gör. Allting är i slutändan vårt fel. Personen i fråga står oskyldigt som ett lamm. Inte dennes fel att spriten tagit över stora delar av allas liv. Att det har blivit en del av vardagen som man knappt ifrågasätter.
Men känslan, känslan för att upptäcka påverkan har utvecklas till perfektion. Sättet att vara, gå, tala och titta.
Sup med mig! Jo, kom igen! Jag bjuder in dig in i mitt helvete. Säger du nej, avböjer, stannar i porten blir jag tvungen att dricka din del också. Den försupnes logik. Allt eller inget. Spelar ingen roll vad som händer bara det bedövar tillräckligt.
Försvinn. Försvinn bort och stanna endast kvar som minne. För då kan jag plocka bort allt det dåliga och bara spara dem stunder som inte är immiga av alkohol.
Jag har varit för smal.
Jag har skurit för djupt.
Jag har dränkt mig med dig.
Jag har dränkt mig själv.
Jag har varit arg.
Jag har flytt.
Jag har konfronterat.
Jag har lovat.
Jag har bedövat.
Jag har gett upp...

Ord men ingen visa

Bara för att jag har prioriterat bort att använda smink betyder ju inte det per automatik att jag är en rabiat manshatare.
Det kan jag vara med spacklat ansikte ändå.
Nä, skämt åsido. Använder vid festligare tillfällen, som när man ska ut och supa skallen av sig, puder, eyeliner och mascara. Det är allt.
Vid alla andra tillfällen använder jag ingenting. Och nej, jag har inte perfekt hy utan vanlig blandhy med både porer och utslag. Men så ser jag ut och jag tänker inte sminka mig "natuligare" heller. Ungefär, så här ser jag nästan ut men till fest ser jag inte alls ut som jag brukar.
Folk och fä får lägga ner hur mycket tid och pengar som helst på smink och smikning. Jag väljer bara att inte göra det. Jag blir liksom grisen som sitter utanför säcken istället för att gömma sig inuti. Det här är vad du får och ser jag annorlunda ut beror det på att jag kanske har vakat ett barn en hel natt vilket gör underverk för de mörka ringarna under ögonen. Jag kanske har extra mycket finnar och det beror på att kvinnor är begåvats med en unik livmoder som vill slänga bort massa ägg nån gång i månaden. På grund av detta flödar det omkring en massa hormoner av varierande grad beroende på vilken dag det är i månaden och orsakar utslag i form av finnar. SÅ!
Dessutom är det mina egna hormoner eftersom jag aldrig har knaprat p-piller i hela mitt liv. Tycker det är läskigt att proppa sig full med hormoner. MEN! Är ett ypperligt preventivmedel och jag förespråkar det. Det är bara att jag har valt att inte använda det. Och nu gör det ju varken till eller från i detta (o)frivilliga celibat.
Däremot överväger jag inte att börja sminka mig om det mot all förmodan skulle dyka upp nåt manstyg och visa något som helst form av intresse.
Läser att man ska sänka sina krav och vips står man där med den efterlängtade kärnfamiljen och drömmen om att bättre liv.
Allting blir ju så mycket bättre bara man har någon att hålla i hand. Man mår ju så bra av att ha någon i sin närhet som spontant kan brista ut i lovsång om ens egen förträfflighet. Man lever visst längre också, om man har någon att ÄLSKA.
Stackars lilla mig då. Jag har ju inte nån. Jag är ju ENSAMstående. Jag står ensam jag.
Ja, eller hur! Nä, du. Jag bränner offerkoftan och pekar finger åt alla som försöker sticka någon ny.
Jag har en sån jävulskt underbar unge som jag ÄLSKAR så hjärtat svämmar över och som om inte det vore nog så har jag två kattor att gosa och bedyra min kärlek för.
Men visst. Kommer det en karlfan av det rätta virket så är inte jag den som är den. Men fan heller att jag tänker jaga reda på någon bara för att.
Hellre står jag ensam och osminkad än övermålad och osäker.

Hemlis

Jag kan inte berätta någonting ännu mer än att så här lätt har jag nog aldrig varit. All ihopsamlad ångest och stress bara försvann. Förvirrad som en fiskmås med hjärnskakning men det tar sig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag har fått träna hjärnan så pass mycket att den känns helt slutkörd om kvällarna.
Så även vad lite pengar kan göra. Barnet fick behövliga kläder. Växte ju allt under sommaren. Jag fick en ny bokhylla och lite nytt lego. Vi har en lånekatt som är kelig och som inte tror att man kelas med tänder och klor. Hon dreglar även oerhört mycket när man gosar. Hoppas hon dunka i lite vett och etikett i den trähuvade galningen men det är nog föga troligt.
Vill berätta om det andra men jag har inte yppat för någon och än så länge går det vägen. Förresten är det ingen som har frågat så det gör det samma.
Jo, M har köpt hus också. Är helt till sig i byxorna så det blir nog det enda man kommer att få höra talas om dom närmaste åren. Är inte avundsjuk. Trodde verkligen att jag skulle bli det men nä. Känslorna ligger kolugna.