Svart hjärta

Ibland önskar jag att en person dog. Hemskt kanske. Eller så vill jag att personen bara ska försvinna ur mitt liv.
Vill så gärna beskylla denne för hur jag mitt huvud fungerar. För att ha förstört så mycket.
För att ha skrapat bort ytan på uppväxten och lämnat den som ett öppet sår som hela tiden påverkar. Hela tiden.
Glad i sprit. Man är inte glad i sprit. Man flyr med sprit. Istället för att ta vingarna upp till himlen använder man berusningen som en flykt från att känna saker, uppleva saker och älska saker.
Som en stor jävla sten ramlar personen i vattnet och skapar såna ringar på livets vatten att människorna i närheten nära på drunknar.
Har så mycket kärlek att ge men den är borttappad av alla satans besvikelser.
Upprepningen av samma mönster är djupt broderat i våra själar. Men locket på. Ingenting får yppas ty då kommer det bubbla över.
Spelar ingen som helst roll vad man gör. Allting är i slutändan vårt fel. Personen i fråga står oskyldigt som ett lamm. Inte dennes fel att spriten tagit över stora delar av allas liv. Att det har blivit en del av vardagen som man knappt ifrågasätter.
Men känslan, känslan för att upptäcka påverkan har utvecklas till perfektion. Sättet att vara, gå, tala och titta.
Sup med mig! Jo, kom igen! Jag bjuder in dig in i mitt helvete. Säger du nej, avböjer, stannar i porten blir jag tvungen att dricka din del också. Den försupnes logik. Allt eller inget. Spelar ingen roll vad som händer bara det bedövar tillräckligt.
Försvinn. Försvinn bort och stanna endast kvar som minne. För då kan jag plocka bort allt det dåliga och bara spara dem stunder som inte är immiga av alkohol.
Jag har varit för smal.
Jag har skurit för djupt.
Jag har dränkt mig med dig.
Jag har dränkt mig själv.
Jag har varit arg.
Jag har flytt.
Jag har konfronterat.
Jag har lovat.
Jag har bedövat.
Jag har gett upp...