Världen är fan bara till besvär.

Så känns det. Mot alla även mig själv. Alla utom Barnet. Men det går över. Ska sova mig fram till dit för att slippa alla.

Att virka eller icke virka, det är frågan.

Jag har ingen aning varför man nästan exakt ett år efter det att jag dammat av de gamla virkkunskaperna från syslöjden så slutade jag tvärt. Och jag har inte tagit upp en virknål sen dess. Jag har ingen aning vad som hände och varför det blev så här. Finner det hela mycket märkligt.
Kanske blev det en överdos eller så hade jag helt enkelt virkat klart.
Idag känner jag inte ens den minsta lust att ens virka en lite sketen luftmaska. Kanske är det som författarnas skrivkramp och det är bara att vänta ut det hela.

Löneslava sig lite

Första jobbdagen efter jullovet blev det idag. Inledde starkt med att inte kunna sova, på hela natten. Inte så där att man låg klarvaken men hjärnan gick på högtryck och irritationen över knöliga och för varma lakan fanns med mig som en elak snuttefilt.
Men vi kom iväg i tid och det var ovanligt mycket utlån, omlån och tillbakalämningar. Min kollega var sjuk idag så jag fick sköta allting själv och det finns en vis tillfredställelse i att klara det.
Stammiseleverna kom och talade lite skit så ja, det var överlag en bra dag. 

Hoppa sig tillfreds.

Går hos en person och talar en gång i månaden. Bara talar. Hen frågar Varför och jag får svara.
Tydligen så har jag alltid kämpat, kämpat mot allting, all skit som alltid har funnits där hela tiden.
Men nu när saker faktiskt har blivit lite bättre så behövs inte den energin till just detta.
Men den försvann inte per automatik. Istället omvandlades energin till panikattacker. Mycket olämpligt, speciellt när man är ute på fest och man måste förklara varför man helt plötsligt börjar andas som en galning och spasma likt skållade grodben som man elchockar.
Men jag fick tipset att försöka styra om energin, lägga den på vettigare saker. Till exempel så började jag hoppa hopprep igen. Attackerna har mildrats helt klart och uppstår bara på fyllan då jag inte kan tänka om men det blir inte lika kraftiga attacker. Så jag hoppas, nej, jag tror att det faktiskt har hjälpt.
Ja, och så Plankar man väl lite också. Skulle behöva göra det en gång om dagen för att det ska ge resultat men ibland har man ett långt jullov att njuta av och har inte tid för sånt där.

Konsekvenser

Har plöjt igenom serien Breaking Bad. Trodde aldrig att jag skulle fastna i seriefällan men jorå, det gick bra.
Breaking Bad handlar om Walter White som är en medelålders kemilärare som får diagnosen lungcancer med ganska små chanser till överlevnad. När han en dag följer med sin svåger Hank, som är polis inom drogroteln, på ett tillslag så får Walter av en slump syn på sin gamla elev Jesse Pinkman.
Kostnaderna för cancerbehandlingen överstiger väldigt snart alla inkomster som Walter gör som lärare och även om han jobbar extra på en biltvätt så går det inte ihop ekonomiskt. Han söker upp denna Pinkman och börjar koka meth med honom. Det är början på en oerhört komplicerad men faktiskt ganska fin vänskap.
Och som alla fattar så byggs spindelnätet av lögner upp rejält snabbt och konsekvenserna väntar inte.
En bit in på säsong fyra eller fem, minnet är min akilleshäl, så får man stifta bekantskap med mannen till vänster, Walt Whitman. En poet som levde på 1800-talet i Amerika och som har utnämndes till Den största av alla amerikanska poeter. På just det här fotografiet har han fått lite färg på kinderna. Fotografiet var från början svartvitt.
Och jag fastnade så pass mycket att jag var tvungen att skaffa en tshirt också:

Nu är det Six feet under & Game of thrones rullar i dvdn. Eller nu och nu. De finns pensionärer som är bättre än mig på att ladda ner grejer att titta på så man får gott hålla sig till att beställa saker på gamla hederliga sättet istället. Men nu har det ju varit gravt mycket röda dagar så abstinensen är på topp.
Det är inte bara rutinerna som kommer må som en gräddtårta när vardagen kommer instormande, serieabstinensen kommer även få en del av kakan också.