Lonely, I´m so lonely...Not.

Jag vill inte ha någon ny relation. Jag vill inte bli kär igen. Jag vill ha det som jag har det.
Eller?
Finns det en motsatskänsla bakom en panikartad rädsla över att lära känna någon ny?
Lathet? Bekvämlighet?
Man ska falla utan att tänka på konsekvenserna. Men om man inte vill falla. Om man trivs alldeles ypperligt där man står.
Orka trassla in sig i nåt nytt nät av känslor och högtflygande tankar om framtiden.
Vill inte. Vill vara ensam. Trivs ensam.
Så klart att det finns stunder man inget annat vill än att släta av första bästa skäggbeklädda byxtyg men det är sånt som går över.
Det går att beundra på avstånd.
Tvåsamhet är inte lika med Och så levde dom lyckliga i alla sina dar och Ensamhet är inte lika med Tyck synd om mig för ingen tycker om mig.
För man är inte ensam om man inte lever ihop eller isär med någon annan vuxen människa. Man kan adoptera en katt in i sin ensamhet. En jäkla massa hår följer dock med på köpet, men vad fan.
Barnet kväver lite av Jag är så ensam att jag skulle kunna dö-känslan.

När Barnet låg i magen så skrev jag en hel del. Det är rätt jobbig läsning när man sitter på andra sidan helvetet. Då kände jag mig som om jag skulle kunna vinna tävlingen Världens Ensammaste Människa. Kanske just för att jag hade föreställningen om att man är två om ett barn, en graviditet och det måste vara någonting man delar, stöttar varandra.
Kanske var det den föreställningen som gjorde det extra jobbigt att det inte blev så.

Genom åren har kärleksvägen knatats av en osäkerhet om vad jag egentligen vill. Men det känns som jag har hittat en del ledtrådar. Jag kanske är så här. Ensam i mig själv.
Eller så är jag inte det men har inte trillat över någon som kan kandidera till platsen bredvid.
Det är faktiskt tillåtet att vara ensam. Man får det. Gört!

Ibland föds det mer frågor än man får svar.

Jag vet exakt vad det är för fel. Jag vet precis vad som händer och sker. Hormonernas månliga omloppsbana börjar att komma i ofas och ja...då går det som det går.
Paranoid, självömkande och allmänt nere.
MEN! Har läst på och kan det inte vara så att man inte bara ska svälja det hela som besk medicin och se olycklig ut utan att man faktiskt kan diskutera det hela på en ganska normal nivå?
Jag börjar känna min kropp vid det här laget. Signaler och sånt tjafs. Skulle man då inte kunna övertala den att gå med på vissa saker? Som att inte behöva få dom här känslomässiga berg- och dalbanorna utan mer en liten barnkarusell?
Blir man medveten om själva problemet så är det till hälften löst.

Jaja, så ska man orka liksom. Mitt hem förfaller, mina studier lider i tysthet och någon uns av sprittande livsenergi har jag väl aldrig haft.

Bodil Malmsten sa att vissa föds deprimerande och jag vettifan om inte det stämmer. Kanske är det inte dom yttre formarna som mina föräldrar har skapat åt mig som har gjort mig till den jag är idag. Kanske fanns det någonting som kom med genom nåt annat jävla skit som är flummigt och oförklarligt.

Men aldrig att man ska ta det som en ursäkt. Inte heller det där med pms:en.
En rimlig ursäkt för att man inte kan följa med till badhuset är om man har brutit armen. Så jäkla knepigt att få till ett vattentätt bandage runt gips.
En vettig ursäkt för att man inte kan följa med på kalas är att man har halsfluss.
Nu inte sagt att man inte kan dra till med en vit lögn eller varför inte dra till med en stor fet svart lögn för en gångs skull och riktigt ljuga sig blå, för att slippa någonting man inte vill.
Men ska jag sitta här och skylla på att jag är en argbigga bara för att jag råkar få min mens snart...nje.
Ska knarka/supa ner mig totalt bara för att jag också har svarta saker i mitt bagage...nje.
Och det finns dom som har det än värre än vad jag har.
Med allt. Hela tiden.

Samtidigt som det är så lätt att sitta här bakom tangenterna och baka sina egna moralkakor. Dekorera med fin kristyr för att sen hänga upp dom för allmän beskådning på nätet. Mmm...vad dom skulle smaka gott!
För nog fan grottar jag ner mig i elände så det står härliga till. Människan är i sin natur enkel. Vi är rätt så primitiva för även om vi hela tiden uppfinner ny teknik och saker så är det ju fortfarande samma gamla konstruktion till kropp vi går omkring och bär på.
Det kommer inte bli fred på jorden så länge det finns människor på planeten. Vi letar hela tiden genvägar och vill alltid ha det enklaste. Men som vi ibland förväxlar med det billigaste. För spar vi pengar så tror vi att vi kan få det enklare senare i livet.

I mitt huvud så finns det en väg. Där går jag utan att asfaltera eller förbättra vägen. Ibland orkar jag inte ens sätta ut reflexpinnar eller gatlyktor för att jag ska hitta rätt utan genomlider den snåriga, krokiga omväg men ofta hamnar på. I slutet av vägen dör jag. När, var och hur...ja, om det tvista de lärde.
Men den här vägen leder mig in på saker som gör att jag får erfarenheter som gör att det blir lättare att gå på vägen. Inte enklare, bara lite lättare. Sen att huvudet inte vill göra samma sak som benen är väl en brist i kommunikationen bara. Att modet sviker om och om igen handlar väl bara om att rädslan fått regera för länge.

Hela tiden måste jag bearbeta saker för att få dom att stämma i mitt huvud. Jag måste undersöka dom för att hitta den rätta platsen, var dom gör mest nytta eller om dom ska slängas. Jag valde från början att göra detta själv. Man skulle kunna tro att det där hjärnkontoret skulle fungera som ett väloljat maskineri vid det här laget men icke. Alltid är det någonting som måste dissekeras ner i minsta molekyl för att förstå.
Ska jag acceptera att det är så här jag fungerar eller ska jag ändra mig för att passa in?
Äh! Töntig fråga. Jag vet ju redan svaret...

Breaking News!

Nu ska jag bekänna färg.
Jag kollar aldrig på nyheterna. Inte Aktuellt eller Tv4 nyheterna eller Tvärsnytt någonting som liknar Nyheterna.
Jag vet inte om det beror på att man i hela sitt liv blivit påtvingad att kolla på sådana program. Var det inte Farfar så var det pappa så var det M. Man har liksom formatet nyhetstv så det står en upp i halsen.
jag prenumererar inte på någon dagstidning. Inte lokaltidningen heller. Den enda prenumeration jag har unnat mig är på UTOPI som är en samlingstidning för olika serier och liknande.

MEN! Jag läser ofta text-tv. Man får faktiskt reda på mycket intressant där. Så använder jag Twitter som en slags nyhetsuppdaterare. Finns folk som verkligen är insatta i saker och ting med vettiga åsikter som skriver.

Men måste man kolla på Nyheterna, Agenda, Dokument Inifrån m.m för att få ha en åsikt om saker och ting? Eller ses man som en helt världsfrånvändande människa?
För säger man Jag kollar aldrig på Nyheterna så skapas också tanken hos andra att jag inte vill veta vad som händer i världen och landet. Att jag inte vill ta del av det som händer och kanske göra någonting åt det som inte står rätt till.
Att jag inte vill vara en del av gemenskapen. Att jag är korkad.

Men det är absolut det sista jag vill att människor ska tycka om mig.

Fast dom får tro det, bara jag slipper se Nyheterna.

?

Dagispersonalen: Barnet äter så dåligt. Äter hon vitamintabletter?
Bvc: Barnet ligger mitt i kurvan. Fullt normal och frisk. Jaså veg? Men får hon i sig allt hon behöver?
Barnböcker: I vissa perioder äter Barnet bara en viss sorts mat men genom att ha annan mat till hands kan matkinkigheten gå över.
Jag: Men för i helvete ät Unge!

Min magkänsla säger att inte lyssna på varken dagis eller bvc. Jag tror att min unge är fullt frisk och helt normal. Hon vill bara inte äta ny mat hela tiden. Då söker hon trygghet i det hon vet är gott, som potatismos och jag ger henne hellre hundra kilo potatismos där jag kan smyga ner och med andra saker som är bra för henne istället för att försöka proppa i tabletter.
Göra det bästa av situationen.
I mitt paranoida sinne så tror jag att personer inte tycker om hur jag uppfostrar mitt barn. Hur jag förvägrar henne kött av olika slag och att jag inte låter henne uppleva prinsessaspekten.

Och jag vet att jag inte ska skriva såna här inlägg vid den här tidpunkten på dygnet när tröttheten ligger som en död. blöt hund över både ögon och tankeverksamhet. Återkommer imorgon med vidare analys...

Vi hjärta Böcker

Vi har klättrat från Hcf till Hcg. (Blev RT:ad på Twitter när jag skrev den meningen av något amerikanskt dietföretag där bantningsmetoden just hette HCG. Rätt komiskt.)
Det började med att vi hittade en spik i väggen som stack ut precis där vi parkerar cykeln och jag började berätta om Nils Karlsson Pyssling och Killevipp-spiken. Barnet vill så klart höra mer och vi tänkte hyra filmen på bibblan. Men då fanns den bara i bokform. Sagt och gjort. Vi lånade hem den. Lite mer text och mindre bilder än i Hcf, som är bilderböcker, men det har fungerat förvånansvärt bra. Just den här boken innehöll även andra småsagor av underbaraste Astrid Lindgren. Kanske ett lite gammeldags språk men jag tror att sånt bara är nyttigt att höra.
Visserligen så tycker Barnet att jag läser lite för fort och att hon kanske inte riktigt hänger med men ändå vill hon höra mer. Och det känns så jäkla kul!

Jag har tänkt att jag ska ta veckans tema som vi har på skolan och skriva lite här. Lite mer personligt och utan referenser för det är teman som verkligen inspirerar.
Den här veckan, och förra, har bland annat handlat om former. Hur vi har formats, hur vi formar och hur omvärlden formar oss.
Min mamma formade mig, rätt omedvetet tror jag, att gilla böcker och framför allt läsning. Hon var med i bokklubbar och det är ett ganska imponerande bibliotek hon byggde upp under dessa år. Man fick alltid höra godnattsagor. Och kanske formar jag mitt barn på liknande sätt? Hon har fått en egen hylla i bokhyllan. Vi besöker ofta bibblan och vi läser mycket godnattsagor.
Visst blir det en hel del film också. Men det blir en helt annan upplevelse när man får låta fantasin skapa sin egen film i huvudet.

I morse så berättade jag om Pinoccio och Snövit (och ja, jag ändrade Pinoccio till att vara ett litet barn, att Snövit var ett barn som Kungen och Drottningen fick och att Prinsen som räddade henne var en man istället) och hon frågade om vi hade dom böckerna. Inte om vi hade dom filmerna eller om vi kunde kolla på dom. Utan om vi hade dom böckerna. Det tyckte iallafall jag var lite häftigt.

På utbildningen talar vi mycket om att ha olika typer av glasögon på sig. Att titta på saker på nya sätt. Men ibland önskar jag att jag kunde ta av mig genusglasögonen och bara vara som vanligt folk. Fan vad enkelt livet skulle bli då.

Utloppet

Hade en rätt jobbig diskussion med syrran och svågern i helgen. En hätsk diskussion. Vi berörde saker som kanske vi inte gjort innan. Det här med barnuppfostran. Eller mer genusperspektivet i barnuppväxten.
Jag blev anklagad för att vara nästintill hjärntvättad av detta medan jag anklagade dom för att hjärntvätta sina barn på ett allt för utpräglad könsstreotypiskt sätt.
Att de ska vara flickor med alla flickiga och rosa tillbehör. För det är det som man märker. Man märker inte av att den äldsta av barnen är den kanske modigaste ungen jag känner. Väldigt orädd, påhittig och vältalig.
Man märker inte att den mellersta är av en helt annan sort, och då menar jag inte kön, utan annorlundahet. Egna, unika lösningar på alla dessa problem som uppstår när man är liten.
Man märker inte detta för man översköljs av allt det andra.
-Titta på mig! Visst är jag fin i min prinsessklänning! Åh, vad vacker jag är när jag kråmar upp mig riktigt ordentligt så alla ser hur prinsesslik jag kan vara och vad jag känner att jag uppnått mitt mål när alla suckar och berömmer mig.
Medan jag framstår som en prinsesshatande hysterisk knäppmorsa som bränner klänningar och tvingar min unge att byta kön.
När allt jag vill är att barnet ska få växa upp utan att samhällets normer ska kunna gripa tag i henne. Det kommer de att göra. Hon kommer att få brottas med tankar om att hon inte duger, att hon är för hårig, att tjejer inte kan. Men lyckas jag föda hennes tankar om att hon har rätt till allt kanske inte kampen blir så jobbig.

Barnet fick en klänning med fjärilsvingar i födelsedagspresent. Fine, inga problem. Hon fick även en bok om hur man anordnar prinsesskalas och det vettifan.
- Ja, då får jag skaffa mig en prinsessa då, sa jag.
- Men det har du ju redan! sa dom.
- Nej, det är det jag inte har. Jag har ett BARN!
Kungen har en prinsessa. Sverige har prinsessor, precis som andra monarkier har och har haft. Men jag har tamefanimej inte närt någon unge av kunglig börd vid min barm. Inte vad jag vet iallafall. Det får släktforskningen utvisa.

- Men lugna ner dig, det skadar ju ingen att kalla någon för sin lilla prinsessa.
Nä, men det skadar ännu mindre att kalla ett barn för barn. Unge för unge.

Jag byter ut Kalle mot Karin i boken om att Kalle kan laga alla bilar.
Jag byter ut Tilda mot Teo i boken om att Tilda får en riktigt prinsessklänning.
I Anna-Clara Tidholms bok Grattis är den röda dagisfröken en kille och den blå en tjej.
Det här tycker inte jag är att hjärntvätta. Det här tycker jag att ge alternativ, att krossa samhällets normer och därmed tillföra en uppsjö av andra vägar.

Barnet kommer att få en klänning. En prinsessklänning. Men den kommer att ligga i samma paket som prinskläderna.

Det är nog bland det värsta som finns. Att bli anklagad att vara en dålig förälder. Jag har lika mycket ansvar i denna irriterande diskussion som min syster och svåger. De är jättebra föräldrar. Jag önskar jag hade såna när jag växte upp. Vi tänker bara olika. De tänker som de flesta och jag tänker som de andra.
Förhoppningsvis har vi fler såna diskussion men utan att någon alkohol är inblandad. Den sprider sån dålig stämning när den är inbjuden.

Insikt

I ett obevakat ögonblick
sköt jag honom faktiskt
i ett obevakat ögonblick
av klarsynthet
sköt jag honom äntligen
i en alldeles vit sekund
av bara mig själv
sprängde jag honom i bitar
och befallde jag alla hans minnen
att gå under
på det att mina skulle få leva

Kristina Lugn

Den här dikten har hängt med ett bra tag. Säkert sen sent nittiotal. Kom att tänka på den för någon dag sedan men kom bara ihåg första raden men nu när jag hittat den igen förstår jag.
Jag har äntligen kommit ut på andra sidan. För tre år sedan bröt vi relationen och all den variga ilskan flödade obehindrat. Bitterhet, ilska, ledsamhet. Allting som är svart och hårt känns det som jag har klivit över nu. Och den här dikten säger allt. Nu är jag mig själv igen. Nu är jag jag. Nu är det mina minnen som får leva och allting annat är historia där jag själv kan välja vad jag vill minnas eller inte.

Living on the edge

Jo, jag vet att det är jävligt tråkigt att bra läsa om mitt jävla tentafödande men det är ju det enda min hjärna är ockuperad av.
Igår efter barnlämningen handlade jag, fixade böcker på bibblan, kasta ut soporna och lagade en massa mat. Sätter mig med en tallrik föda framför datorn och som en blixt från klar himmel kommer jag till insikt. Det är inte onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag eller inte ens måndag.
Det är tisdag och jag ska delta i en chattdiskussion med resten av klassen mellan 10 och 11.
Snabb titt på klockan och jag får vara med en halvtimme på 11-12-gruppen.
Igår när jag skulle lägga mig så skulle jag bara läsa lite innan den efterlängtade sömnkoman.
Plopp, så sov jag, med kläder och allting på. Vaknade upp mitt i natten av att jag transpirerade som en överviktig joggare i slutet på sitt första maraton.

Ja, om inte annat så får man ju uppleva lite nya, annorlunda saker i vardagen.

Som fångad kolsyra

Är hyperstressad och en konsekvens av detta är att jag nästintill spammar folk med kommentarer och liknande på olika forum. Någonting jag bitter ångrar sekunder efteråt. Alltid. Som det bor en duracellkaninen i hjärnan som bara sprutar ut ord fast de är riktade åt fel håll och är helt onödiga, sitter ihop på fel sätt, felkonstruerade.
Jag äter fast jag inte är hungrig. Tror att maten ska skrämma stressen på flykt. Icke. Medverkar bara till ännu mer stress men nu på det kroppsliga.
Kan inte tänka klart. Det bubblar under huden.
Stress. Åh, denna jävla stress. Var god försvinn.
Snälla...