Utloppet

Hade en rätt jobbig diskussion med syrran och svågern i helgen. En hätsk diskussion. Vi berörde saker som kanske vi inte gjort innan. Det här med barnuppfostran. Eller mer genusperspektivet i barnuppväxten.
Jag blev anklagad för att vara nästintill hjärntvättad av detta medan jag anklagade dom för att hjärntvätta sina barn på ett allt för utpräglad könsstreotypiskt sätt.
Att de ska vara flickor med alla flickiga och rosa tillbehör. För det är det som man märker. Man märker inte av att den äldsta av barnen är den kanske modigaste ungen jag känner. Väldigt orädd, påhittig och vältalig.
Man märker inte att den mellersta är av en helt annan sort, och då menar jag inte kön, utan annorlundahet. Egna, unika lösningar på alla dessa problem som uppstår när man är liten.
Man märker inte detta för man översköljs av allt det andra.
-Titta på mig! Visst är jag fin i min prinsessklänning! Åh, vad vacker jag är när jag kråmar upp mig riktigt ordentligt så alla ser hur prinsesslik jag kan vara och vad jag känner att jag uppnått mitt mål när alla suckar och berömmer mig.
Medan jag framstår som en prinsesshatande hysterisk knäppmorsa som bränner klänningar och tvingar min unge att byta kön.
När allt jag vill är att barnet ska få växa upp utan att samhällets normer ska kunna gripa tag i henne. Det kommer de att göra. Hon kommer att få brottas med tankar om att hon inte duger, att hon är för hårig, att tjejer inte kan. Men lyckas jag föda hennes tankar om att hon har rätt till allt kanske inte kampen blir så jobbig.

Barnet fick en klänning med fjärilsvingar i födelsedagspresent. Fine, inga problem. Hon fick även en bok om hur man anordnar prinsesskalas och det vettifan.
- Ja, då får jag skaffa mig en prinsessa då, sa jag.
- Men det har du ju redan! sa dom.
- Nej, det är det jag inte har. Jag har ett BARN!
Kungen har en prinsessa. Sverige har prinsessor, precis som andra monarkier har och har haft. Men jag har tamefanimej inte närt någon unge av kunglig börd vid min barm. Inte vad jag vet iallafall. Det får släktforskningen utvisa.

- Men lugna ner dig, det skadar ju ingen att kalla någon för sin lilla prinsessa.
Nä, men det skadar ännu mindre att kalla ett barn för barn. Unge för unge.

Jag byter ut Kalle mot Karin i boken om att Kalle kan laga alla bilar.
Jag byter ut Tilda mot Teo i boken om att Tilda får en riktigt prinsessklänning.
I Anna-Clara Tidholms bok Grattis är den röda dagisfröken en kille och den blå en tjej.
Det här tycker inte jag är att hjärntvätta. Det här tycker jag att ge alternativ, att krossa samhällets normer och därmed tillföra en uppsjö av andra vägar.

Barnet kommer att få en klänning. En prinsessklänning. Men den kommer att ligga i samma paket som prinskläderna.

Det är nog bland det värsta som finns. Att bli anklagad att vara en dålig förälder. Jag har lika mycket ansvar i denna irriterande diskussion som min syster och svåger. De är jättebra föräldrar. Jag önskar jag hade såna när jag växte upp. Vi tänker bara olika. De tänker som de flesta och jag tänker som de andra.
Förhoppningsvis har vi fler såna diskussion men utan att någon alkohol är inblandad. Den sprider sån dålig stämning när den är inbjuden.