Insikt

I ett obevakat ögonblick
sköt jag honom faktiskt
i ett obevakat ögonblick
av klarsynthet
sköt jag honom äntligen
i en alldeles vit sekund
av bara mig själv
sprängde jag honom i bitar
och befallde jag alla hans minnen
att gå under
på det att mina skulle få leva

Kristina Lugn

Den här dikten har hängt med ett bra tag. Säkert sen sent nittiotal. Kom att tänka på den för någon dag sedan men kom bara ihåg första raden men nu när jag hittat den igen förstår jag.
Jag har äntligen kommit ut på andra sidan. För tre år sedan bröt vi relationen och all den variga ilskan flödade obehindrat. Bitterhet, ilska, ledsamhet. Allting som är svart och hårt känns det som jag har klivit över nu. Och den här dikten säger allt. Nu är jag mig själv igen. Nu är jag jag. Nu är det mina minnen som får leva och allting annat är historia där jag själv kan välja vad jag vill minnas eller inte.