När man borde njuta av livet, vara med dom man tycker allra mest om och ta vara på alla minnen. Är det de kravet som gör det än värre?
Hjärnan och hormonerna leker en elak lek med mig. Gråter och vill bara vara eremit hemma. Ratar en människa jag tycker väldigt mycket om. Tackar nej till att få öla och träffa nya människor. Funderar till och med på att skippa ett födelsedagskalas bara för att få vara själv.
Vid dom här stunderna finns det bara två stycken jag står ut att vara med och det är Katten och Barnet. Nu är Barnet hos sin Pappa och Katten vill bara ut i naturen men jag tvingar Katten att vara hemma. Själv trampar man vidare på människors känslor.
Man ska offra sig. Man ska ställa upp. Man är inte ensam i ett förhållande. Man måste ge för att kunna skörda.
Men jag kan inte ge. Jag kan bara krypa in mig själv och putsa mig likt en katt.
Det är inte alla gånger PMS:en blir så här. Ibland går den obemärkt förbi. Andra gånger förvandlas kroppen till en vulkan som bara väller ur sig elakheter och ilska i en strid ström. Och så ibland blir det så här. Hata alla och låt mig vara ifred.
Inte kan jag tala om det heller. Nej då. Konflikträdslan kniper ihop munnen så den blir ointaglig och knäpptyst. Det bidrar inte till det bättre precis.
Jag har ett projekt som skulle passa perfekt till såna här tillfällen. Ett hus som behöver väldigt mycket omsorg och kärlek. Kroppsarbeta sig medvetslös och bara svettas ut frustration. Problemet är att ta sig dit.
Med blodet kommer allt att rinna ut och jag kan umgås igen. Men varför måste det vara så här!? Det är ju så jävla jobbigt att ha fullt krig mellan alla känslor som finns på insidan av kroppen.