Vardagsbestyr

Ibland går man på reklam. Men den här reklamen jag gick på finns varken på tv eller i tidningar. Den hittade jag på nätet, genom bloggar. Reklam för en ansiktsmask som skulle vara The Shit, Universalmetoden mot bättre hy. Aspirinmasken.
Beställde en kartong piller, bara för att testa, och en svindyr ansiktskräm, bara för att jag aldrig annars brukar lägga ut några summor på mitt yttre annars.
Har kört den här masken en gång i veckan i några veckor nu och jag är fan böjd att säga att den fungerar. Från att ha haft ett ansikte som såg ut som en finnig fjortis dyker det på sin höjd upp en lite finne en gång i månaden kanske.
Man kunde, genom att bara titta på hyn, avgöra var jag befann mig i menscyklen. Det kartan är numera försvunnen.
Men i förrgår upptäckte jag dock en nackdel.
Vi bor ju på bottenvåningen och de har konstruerat det så himla smidigt så blir det stopp i rören nere i källaren så kommer grannarnas diskvatten ut på mitt golv. Så i måndags hade jag två HSB-vaktisar och tre rörmokare här för att försöka reda ut proppen.
En av vaktmästarna hade misstankar om att min diskmaskin var trasig och läckte vatten och bad mig att be rörmokaren titta på det.
I förrgår kom han tillbaka för att höra hur det hade gått men blev en aning skrämd då jag ej hunnit tvätta bort denna eminenta ansiktsmask:



Så, testa gärna men förvarna besökare. Annars kanske man får ta hand om oväntade presenter i byxbaken.

Byta någon?

Hatar när minnet lägger krokben för en så man hamnar på efterkälken igen. Har spenderat de senaste timmarna med att leta efter en bok som låg mitt framför näsan på mig bara för att jag mindes dess utseende fel. Fan, höll på att gå i bitar av frustration till jag gick in och kolla mailen på vilka böcker jag beställt på sistone för att få fram en bild och då small det till.
Jaja, bok som bok men det var det inte. Jag ska nämligen skriva ner ett litet sammandrag ur den som ska avhandlas på seminariet imorgon bitti och ja, jag behöver friska upp minnet lite. Lite komiskt är det att boken heter Makten över minnet.

Annars då?
Jorå, köpte luskam i fredags och i lördagskväll hittade jag flera stycken i P:s huvud. Kammade mitt hår men hittade ingenting. Inte i J:s heller. Så det la lite sardin på den lite trevliga stämningen vi arbetat upp under dagen.
Bara till att leta efter ett söndagsöppet apotek och efter lite efterfrågningar på Big Inn så fann vi att Morris var öppet på söndagar. Sagt och gjort, åkte dit, spenderade en förmögenhet på lusmedel, eftersom man begåvats med tre-personers-tjocklek på håret var vi tvungna att köpa dubbla flaskor. De resterande åtta timmarna spenderade vi med lusmedel i håret, spelandes tvspel. P var kanonduktig och tröttnade ur rejält först den sista timmen. Tvätta och kamma igen. Döda lusar i P:s hår men fortfarande ingenting i våra.
Till dagis, glada i hågen men ett telefonsamtal senare bekräftade, tror jag, att P blivit angripen igen. Fröken hade, vad hon sa, hittat färska ägg och vi fick låna mer pengar, den här gången av mamma, och travade upp till Apoteket. Där blev vi rekommenderade att vänta och se om det verkligen var färska ägg och inte döda och kamma och åter kamma håret. Är tydligen inte så bra att göra behandlingar så tätt inpå varandra.
SÅ! Nu sitter man här och vet varken ut eller in. P får bara komma tillbaka till dagis om vi har behandlat håret och det är garanterat att hon inte smittar. Men vi vill inte att lusarna ska bli resistenta och ägg smittar inte.
Jag har fortfarande inte hittat någonting i mitt eget hår men det kliar provocerande hela tiden.
Har dessutom tvättat igenom hela lägenheten, lagt kuddar i frysen, hängt ute täcken på balkongen över natten, fryst borstar och snoddar.

På fredag ska tentan vara inlämnad och jag började titta på den idag. Kommer inte att bli lätt men när fan var en tenta det?
M är iväg på jobb, långjobb och kommer inte hem på en tio, elva dagar så det blir till att försöka plugga när P är på dagis och när hon sover. Mammahjärtat värker för det känns som jag bara skiter i henne fullständigt. Men jag vet att det kommer att gå över så fort tentan är inlämnad.
Men eftersom man spenderat de senaste månaderna under sjukdomsisen så ligger jag obönhörligt efter och har ett ton kurslitteratur och uppgifter att ta igen.
Så börjar nästa kurs nästa vecka.

FAN! Tidsbristen sliter mig i stycken.

Jaja, bara att kavla upp de redan uppkvalade ärmarna och spotta handen full och sätta igång med det hela och hoppas att lusdjävlarna döden dör.

Berg- och dalbanan

Det är mycket inuti som bråkar, stökar och håller på. Dels är det de där jävla hormonerna som tycker att dom kan styra och ställe lite hur dom vill. Hatar att inte ha kontroll på mina egen kropp, på mina egna känslor. Så det blir dubbelkrock. Jag försöker bråka bort hormoner och hormonerna bråkar med mig. Summan av summarum är att ja, jag är ju inte direkt dräglig att umgås med i normala fall så nu har jag ordnat det så fint att jag minimerat kontakt med människor till det yttersta.

Ska iväg på spelning imorgon. Är det tänkt iallafall. Barnet har fått för sig att det är läskigt att sova över i Pappas hus. Jag vet inte hur mycket M har försökt att lugna och övertyga om motsatsen men det har i så fall inte hjälpt det minsta.
Det är liksom helt fel tidpunkt att bete sig som ett menlöst jävla offer som inte kan uppföra sig som en vuxen människa som iallafall försöker kräma fram en fantasifull lösning på problemet. Innan har det ju inte behövts för då har P varit där bara några timmar.
Jo, vi försökte en gång men då blev P så rädd att hon fick komma hit och sova istället.
Jaja, det är väl för fan mitt fel också som inte kommit ihåg att uppmuntra henne mer att sova över hos hennes egen far. Helvete.

Sen är tydligen Ms nya flamma polare med varenda jävel jag känner på fb. Jag har blockerat M för att jag skulle slippa se henne men fan om hon inte dyker upp tamefan överallt. Jag vet att jag har överdrivet stora problem med detta men det finns faktiskt en bakomliggande orsak.
Jag vill inte bli påmind om allting, hela tiden förrän jag själv väljer det. Jag vill isolera mig bort från människor ibland. Bearbeta saker och ting i min egen takt.
Jaja, jag hade ändå tänkt avveckla skiten ändå så.

Hittade ett forum. Ett medberoende-forum där jag har fått respons på mina tankar jag gått och försökt reda ut själv. Och det är de som är orsaken till varför jag är som ett stort sår på insidan. Jag har av någon oförklarig anledning börjat att göra upp med hela den här jävla skiten som ligger till grund för hur jag är som person, orsaken till mitt beteende och förklaringen till varför jag är som jag är. Är livrädd för att glänta för mycket på dörren men lite ploppar upp till ytan hela tiden. Mycket nya tankar som både gör ont men som också renar.
Så jävla rädd för att få veta vem jag är bakom allting.

Nu kanske jag äntligen får veta varför jag inte kan älska människor. Varför jag har varit nere i det allra mörkaste och vänt. Varför jag har använt min kropp som en engångsprodukt. Varför jag använt olika substanser för att bedöva mig. Varför jag alltid varit utanför. Varför jag alltid har varit tyst. Varför jag har en matdemon på min axel. Varför jag så innerligt är rädd att skada mitt barn på något som helst sätt. Varför jag är så arg hela tiden. Varför jag är ledsen hela tiden.

Kom på en sak. Träffade ju den där Människan. Var förvånansvärt glad och på gränsen till lycklig. Orsaken gladdes också åt sina framgångar men det höll inte mer än sju veckor. Då krossades hoppet ännu en gång och jag blev som vanligt igen. Har inte känt den där gladheten sen dess. Har nog inte vågat, för på något konstigt vis kanske jag håller på att straffa mig själv. Jag får inte vara glad för då blir fallet ner i det normala tillståndet så mycket högre än om jag bara håller mig här nere hela tiden. Då krossas jag inte lika mycket.
När man är full så gör det ingenting om Orsaken är det också. Man bedövar bort allting och agerar ut smärtan på annat sätt.

Jag måste nog berätta för Människan om det här. Han skulle nog förstå. Han skulle nog behöva förstå. Men jag vill inte börda ner honom med min skit. Komma dragandes med massa skelett som jag har hängandes i garderoben. Sånt går man till en hjärnskrynklare med, som städar ut dom åt en.

Ja, jag vet varken till eller från. Men det var skönt att få skriva av sig lite. Som vanligt.