fredag 24 juli 2015

Början

Att älska sitt barn villkorslöst.
Sin partner villkorsfritt.
Få leva sitt liv på sina villkor.

Fortsättning följer...

torsdag 23 juli 2015

Ägg & sånt

Jag kommer bara att få ett barn. Hur mycket jag än önskar och vill så kommer det bara att bli ett. Absolut ingenting fel i det. Barnet jag fått är ju det mest Underbara i hela galaxen...men...det finns en längtan, en konstig underlig längtan efter ett till. Hur jag än försöker så går det inte att gömma den längtan. Jo, jag blir bättre och bättre på det men så plötsligt så finns dom där, bebisbilder på något socialt medium att nån bekanting har fått ännu ett barn. Önskar jag kunde bli så pass gammal så det var helt kört. Nu blir en ju även påmind en gång i månaden att det bara är så jävla kört.

måndag 13 juli 2015

Mår dåligt

Som en illavarslande svallvåg tornar den upp sig i horisonten. En känner på en gång vad som håller på att hända. När jag inte har bedövat mig ordentligt med alkohol kan jag avstyra det hela. Jag kan få hjärnan att lugna ner sig och svallvågen blir bara till en skälvning. Annars så slår den till med full kraft.
Hyperventilera så en tror att ens sista stund är kommen. Armarna börjar krampa och kroppen också. Gråten kommer hejdlöst för kroppen vill inte vara med i den här bisarra lek som hjärnan utsätter den för.
Beroende på alkoholhalt och vem som finns till hands tar det olika lång tid innan anfaller klingar av. Det känns i hela kroppen när det är över. En otrolig trötthet kommer och en vill bara sova.
Varför uppstår det i just min hjärna? Varför bor den där? Varför kan jag inte laga det, få det att försvinna? Är det enda sättet att avstå från alkohol? Varför har jag så mycket ångest?
Jag trodde länge att det berodde på en annan människas alkoholmissbruk men det känns som jag har bearbetat det jävligt ordentligt vid det här laget.
Jag vet inte. Jag önskar bara att jag slapp skiten. Nu senast ville jag göra illa mig på riktigt. Se blod. Det är inte åt det hållet jag vill gå. Ständigt denna ångest. Ständigt detta må dåligt. Jag hatar det.

torsdag 9 juli 2015

Ovänlig

Vet inte riktigt vad som har hänt. Kanske har det gått så långsamt att jag inte lagt märke till det eller bara valt att ignorera det. Men nu har det kommit till den punkt att jag inte längre har några vänner kvar.
Inte för att jag har haft många innan heller. Vissa försvann när jag blev förälder och slutade festa. Vissa försvann via Facebook. Vissa flyttade och nu har de sista slutat att höra av sig.
Ja, men du måste ju också höra av dig fattar du väl!
Såklart men det är bara jag som hör av mig och alltid får nekande svar tillbaka, ja då är det inte så lätt att upprätthålla nån form av vänskap.
Sen finns det människor i min närmaste närhet som jag också valt att sluta höra av mig till för att föra en envägskommunikation, det är rätt prövande.
Så nu har jag ett barn, två katter och en karl som får agera vänner.
Det var till den här punkten Livet hade valt att ta mig.
Har aldrig klarat av att hålla fast vid vänner. Alltid varit den som bara hängt med tills det liksom är dags att gå vidare.
När jag var singel så kunde jag längta så väldigt mycket efter den sorts närhet som är annorlunda än den en har till sitt barn.
Nu längtar jag lika mycket efter någon som är villig att lyssna på mig och som jag kan lyssna på.
Men jag är gammal och vet inte hur en gör när en ska skaffa en vän.