Originalet

Kluddat

Kärlek och Hat

Förälskelsen har spirat och grott. Den är stor och känslorna känns beständiga. Tillit. Behov. Jag blir sedd.
Jag vill att han ska följa mig genom livet.


Panikångesten har kommit tillbaka. Alkoholen har ännu en gång blivit en utlösare och jag kan inte längre tygla den lika bra. Ibland tror jag den vill komma fram bara för att kroppen vill bli omhändertagen. Att egot har fått sig en törn men...men...ja. Då borde ju munnen kunna reagera istället och tala om det.
Eftersom jag alltid får minnesluckor så fort alkoholen fyller blodådrorna, och det spelar ingen roll hur mycket eller lite, alltid, så kommer jag ibland inte ihåg att jag har haft attackerna.
Andra gånger kan det vara då jag vaknar upp ur alkodimman och nyktrar till.
Ibland så är jag bara lite salongis och minns allt och det är då dom är som allra mildast för då kan jag fortfarande styra dom.
Jag hatar dom.
Jag hatar hur dom får mig att må och jag hatar att andra måste uppleva det.
Jag skäms.
Jag skäms för att jag får dom och jag tror att andra tror att jag bara gör mig till och vill få uppmärksamhet.

Det är som en annalkande våg som kommer. En kan avbryta det genom att få hjärnan att tänka på andra saker. Tvinga tillbaka den med tankekraft.
Eller låta den skölja in och bryta ut. Tänka att det snart tar slut och bara vara lugn.

Gråten kommer alltid sist. Alltid. Sen blir en trött.

Har nog lurat mig själv att det är ett problem som jag lyckades bekämpa och som bara är ett fult ärr men jag måste försöka ändra på det här fula mönstret. Repa upp och börja om en bit.

Han stannar kvar. Han vet att det ibland kommer och att jag inte ska dö. Han lugnar mig och håller mig när jag gråter. Han stannar kvar. Han lagar istället för att förstöra. Han förstår. Han vet inte om det men han betyder mycket. Det har vuxit ut ett extra hjärta där han får bo. Bara hans.

Den Jobbiga

Jag berättade stolt för min släkt om Barnets framtidsplaner. Planer där hon vill bli brandkvinna och inte kär. Hon vill inte vara tillsammans med någon och om hon någon gång skulle vilja ha barn så ska hon adoptera.
Det är hennes val, hennes plan som hon har tänkt ut alldeles själv.
Jag har inte lagt mig i utan bara påpekat att en kan bli kär i vem man vill och att en inte ens behöver bli kär och tillsammans med någon.
Släkten haha-ar mig och säger att Nu är du väl stolt. Kallas indoktrinering det där. Höhö...
Blev arg och försökte försvara hennes val men då var dövöronen påsatta och dom kom in på någonting helt annat.
Men jag blir fan arg igen när jag tänker på det. Jag är den konstiga, den som tycker att barnen ska få 100 möjligheter istället för två, den som påpekar att kusinerna blir indelade i dessa två fack, den som är jobbig för att jag inte gillar rosa på tjejer och blått på killar, den som försvarar min bror när han blir kallad fjollig bara för att han gillar kläder och att fixa till håret, den som låter min unge samsova och inte tvingar henne att sova i ett eget rum, den som inte tvingar ungen att använda trosor bara för att alla andra göra och låter henne bestämma, den som är vegetarian och för att krångla till det ännu mer, inte har körkort.
Den som uppenbarligen har övertalat Barnet att bli brandkvinna, bara för att det är ett ovanligt yrke för en kvinna.
Den som uppenbarligen har övertalat Barnet att inte bli kär, i varken en kvinna eller man.
Den som uppenbarligen har övertalat Barnet att inte skaffa barn, på rätt sätt.
FAN!
Har en misstanke om att de kanske retades med mig men jag tror faktiskt att dom menade det dom sa.
Jag tänker inte tvinga på ungen tankar som hon inte behöver. Tänker inte fråga vem hon är kär i för jag vet att hon kommer att berätta det för mig den dagen hon blir det.
Tänker inte säga att hon kan bli vad som helst för det kan hon inte. Tänker låta hennes egna tankar om framtida yrkesval få fritt spelrum istället. 

Nu är du väl stolt. Ja det är jag men inte på den grund dom tror. Inte på grund av att jag tydligen har hjärntvättat henne. Nä, jag är stolt över mitt barn och hennes tankar. Över hennes val och hade varit exakt lika stolt om hon hade sagt att hon ville bli fotomodell och ville skaffa två barn med en man.
Framtiden. Den får utvisa hur det blir. Tills dess ska jag fortsätta vara Den Jobbiga.

Tänk tanke tänk...

Det finns tillfällen då folk har sagt åt mig att inte tänka så mycket, att jag tänker alldeles för mycket och ska försöka att inte göra det.
Men hur ska det gå till? Hur gör en det? Är det ens möjligt?
När jag gick till en beteendevetare för att reda ut saker som jag liksom inte hade kunnat trassla ut i huvudet på egen hand så var det just mitt tänkande som hjälpte mig.
Mina tankar behövde vägledning för att leda dom rätt och det fick dom. Jag började göra nya stigar för tankarna att gå på och stängde av vissa gamla motorvägar som var alldeles för sönderkörda och ohälsosamma.
Det gick så långt att jag en dag förlät en person, i tanken, och det var som att ett stort sår äntligen hade börja lagats. Att det hade bildats en skyddande hinna och det inte gjorde lika ont längre.
Inte lagat helt, bara skyddat för att inte göra lika ont längre.
Där fick jag även bra kritik för mitt sätt att tänka. Metaforiskt. Det är så jag förstår saker.
Men jag överanalyserar gärna saker också. Det är som att hjärnan inte kan stanna vid en tanke utan måste tänka och tänka och tänka tills allt är tänkt och då också helt förvrängt.
Utvecklandet av känselspröt har gjort en extra känslig för att uppfatta människors sinnesstämningar men dom kan också överkänna in saker. Uppfatta stämningen lite mer än vad den är. Krydda den lite.
Eller tvärtom. Gömma sig totalt och bara låta spärren mellan huvudet och munnen släppa och värka ur sig saker som säkert kan uppfattas som sårande. 

S k u l d

Skuld.
Skuld för min kropp.
Skuld för vad som händer i min kropp.
Skuld för vad som händer i min kropp och hur det påverkar min hjärna.
Skuld.
Massa skuld.
Skuld som tillverkar ångest.
Ångest som gör det dåliga mycket sämre.
Annan skuld.
Skuld för att inte bidra.
Skuld för mina val, mina livsval.
Kämpar för att hålla skulden utanför.
Bygger och skriker och bygger och kämpar och bygger och diskuterar och bygger och gråter.
För ibland tar skulden över och jag är verkligen den sämsta människan i hela världen.
Jag som inte har ett jobb.
Jag som inte ens studerar på heltid.
Jag som knappt kan betala räkningarna.
Jag som aldrig har råd med någonting.
Jag som inte bidrar.
Jag som bara tar och tar och tar och tar och tar och tar och aldrig ger någonting tillbaka.
Som inte kan ge någonting tillbaka för det finns ingenting att ge.
Som ibland inte orkar gå ut med soporna.
Som inte orkar diska.
Som inte orkar tvätta.
Som inte orkar städa.
Som inte orkar plugga.
Som inte orkar.
Som måste kämpa för att motargumenten ska låta som att det är värt allt.
Jag kan följa mitt barn till skolan varje dag.
Jag kan hämta mitt barn varje dag.
Jag slipper vantrivas på jobbet.
Jag får lära mig nya saker som jag gillar och som jag har valt.

Vissa dagar är motståndet starkt och det går bra.
Andra dagar är skulden starkast och fosterställningen intas.
Vissa dagar är jag så som en ska vara.
Andra dagar är det världskrig inuti.

Söndag

Ångesten känns som kolsyra som ligger och bubblar i ådrorna.
Hjärnan är på helspänn och alla känslor vill ut samtidigt.
Det är som om rastlösheten har bytt plats med blodet och en inte riktigt vet var en ska ta vägen.
Irriterad till bristningsgränsen.
Arg för att ingen frågar hur en mår och det enda en vill är att få krypa upp i någons famn och bli vaggad till långvarig sömn.
Tankar tankar tankar tankar tankar tankar.
Ingenstans kan en fly ifrån dom.
Vågar bara visa mig så här tillsammans med Barnet. Hon vet även om hon kanske inte förstår.
Hon har blivit allergisk mot höga ljud.
Höga skrikande ljud som Mamman ger ifrån sig när den oförklarliga argheten inte kan hållas tillbaka.
Det är aldrig hennes fel.
Är det ens mitt fel?
Varför gör min kropp så här?
Vardagen är som en ändlös leråker som en måste ta sig igenom.
Det går som i vågor.
Läskigt kär. Överdrivet lycklig och uttröttande med komplimanger.
Läskigt nere. Överdrivet arg och ledsen och taggar bort alla som inte vågar stanna kvar.
Humöret sätter kroppen i ett inre träningsläger och till slut känner en så matt, så trött.
Fokusera.
Släppa ut.
Tänka rationellt.
Överleva.
Kliv.
Kliv.
Överlev...