Kärlek och Hat

Förälskelsen har spirat och grott. Den är stor och känslorna känns beständiga. Tillit. Behov. Jag blir sedd.
Jag vill att han ska följa mig genom livet.


Panikångesten har kommit tillbaka. Alkoholen har ännu en gång blivit en utlösare och jag kan inte längre tygla den lika bra. Ibland tror jag den vill komma fram bara för att kroppen vill bli omhändertagen. Att egot har fått sig en törn men...men...ja. Då borde ju munnen kunna reagera istället och tala om det.
Eftersom jag alltid får minnesluckor så fort alkoholen fyller blodådrorna, och det spelar ingen roll hur mycket eller lite, alltid, så kommer jag ibland inte ihåg att jag har haft attackerna.
Andra gånger kan det vara då jag vaknar upp ur alkodimman och nyktrar till.
Ibland så är jag bara lite salongis och minns allt och det är då dom är som allra mildast för då kan jag fortfarande styra dom.
Jag hatar dom.
Jag hatar hur dom får mig att må och jag hatar att andra måste uppleva det.
Jag skäms.
Jag skäms för att jag får dom och jag tror att andra tror att jag bara gör mig till och vill få uppmärksamhet.

Det är som en annalkande våg som kommer. En kan avbryta det genom att få hjärnan att tänka på andra saker. Tvinga tillbaka den med tankekraft.
Eller låta den skölja in och bryta ut. Tänka att det snart tar slut och bara vara lugn.

Gråten kommer alltid sist. Alltid. Sen blir en trött.

Har nog lurat mig själv att det är ett problem som jag lyckades bekämpa och som bara är ett fult ärr men jag måste försöka ändra på det här fula mönstret. Repa upp och börja om en bit.

Han stannar kvar. Han vet att det ibland kommer och att jag inte ska dö. Han lugnar mig och håller mig när jag gråter. Han stannar kvar. Han lagar istället för att förstöra. Han förstår. Han vet inte om det men han betyder mycket. Det har vuxit ut ett extra hjärta där han får bo. Bara hans.