Eller?

Så här skriver Mia Skäringer i boken Dyngkåt och hur helig som helst:
"Jag tänker i princip så här: allt jag är avundsjuk på står för något i mig själv som jag måste jobba på...Likadant med varför-lyckas-hon-och-inte-jag-avundsjukan. Vad handlar den om? Inte om henne och vad hon gör utan om att jag förmodligen inte gör det jag vill, att jag inte lyssnar på mitt hjärta och satser på det jag verkligen brinner för."

Dagens slentrianord är Den Svenska Avundsjukan. När någon klämmer in med den slogan för att manifestera sina åsikter i en sak så vet man att argumenten tryter. Man kommer inte längre i diskussionen för det finns inget mer att diskutera.
Men om man sammanför det Mia säger med de människorna som titt som tätt slänger sig med Den Svenska Avundsjukan så får det även ett annat perspektiv.
Kanske är dessa människor inte så bra på att föra en diskussion. De känner sig otrygga för de har slut på argument men vill ändå liksom vara med på ett hörn och vara delaktiga. Men det kan ju också vara att dessa personer, som sagt, har någonting i sig själv som de borde jobba på.
Att man bli avundsjuk är kanske någonting som vi har fått med oss för att vi skulle klara oss i ett mycket mer primitiv miljö. Man kanske var tvungen att vara lite avundsjuk på brorsans mogna, fylliga blåbär han hade hittat på en jakttur för att själv komma ut och plocka dessa.
Att det sen, som allt allant, har gått till absurdum när vi kommer fram till vår tid, ja det är jag inte ens förvånad över.
Att bli grön av avundsjuka för att grannen har en ny, fin, miljöfarlig bil är väl inte direkt någon överlevnadsinstinkt. Snarare en brist på självförtroende och någonting man borde jobba med hos sig själv.
Det finns ingen Svensk Avundsjuka. Det är ett konstruerat begrepp, som allting annat, som har uppstått för att vi kanske mår lite sämre inombords allihop.
Runt omkring krisas det. Pengar och länder är inte längre oåtkomliga, fullständiga utan sårbara och sköra. Världsbilden korvar sig i kanterna och börjar så sakteligen att gunga lite för mycket för vissa.
De då som sitter lugnt i båten, som inte bryr sig om varken pengar eller makt är provocerande. Man SKA blir sjösjuk när världen håller på att gå under. Man ska inte sitta och bara tycka att det är sak samma.
Eller ja, nu blir det som vanligt rika/fattiga-perspektivet jag skriver om igen. Det var ju inte meningen. Bara det att man trillar ner i de invanda hjulspåren så lätt.
För den här Svenska Avundsjukan härjar ju lite varstans och det var ju där min tankegång började.
En Hollywoodfru sitter i tv och försvarar sitt levene med att hon var tvungen att fly Den Svenska Avundsjukan. För mig skulle hon få ha hur många barnflickor och städtanter som helst hemma hos henne, jag skulle absolut inte bli avundsjuk.
Men inne i henne kanske det finns en rädsla över normbrytandet. I USA går det bra, för där är dessa normer inte tillgängliga. I Sverige finns dessa normer och då blir det så uppenbart när man bryter dem. Då måste man försvara sig och skylla på Den Svenska Avundsjukan.
Kvinnan som sitter i debattprogrammet (inse nu hur stereotyp jag är i mina exempel) och försvarar att hon minsann ska få spruta in nervgift i hela ansiktet, fast det är djurtestat, onödigt och rätt farligt, för hon tänker inte knäckas av Den Svenska Avundsjukan.
Jag är inte avundsjuk på att man inte kan se om hon är glad, arg eller ledsen. Jag tycker att rynkor och personliga munnar är fina.
Vad som är trasigt inuti den människan är nog bristen på självkänsla. Att kunna tycka om sig själv, som man är. Bland det svåraste som finns i hela världen.

Ja, vart jag vill komma med det här resonemanget, det vet jag knappt själv. Jag ville nog bara reda ut vad som föddes som en tanke i mitt huvud som inte riktigt ville släppa taget.

Äh...

Sitter med en illaluktande och skitjobbig förkylning. Igen! Fan, så här mycket sjuk var det längesen jag var. Kan det ha med stress att göra kanske?

J vill träffas och tala ut. Jag vill bara krypa under en sten och gömma bort mig.

M har fnurr på tråden med sin nya och ja, ska jag behöva vara stöttepelare där? Tror inte det va.

Planerade att sno med mig Syster och ha ett gammalt beprövat och lyckat festtema nästa helg men det gick åt skogen när almanackan plockades fram.

Annars är Syster den som verkligen har stått som ett mastodontträd. Bara att få snacka av sig en halvtimme då och då om allt och inget hjälper mer än vad man tror. Fan, jag har verkligen Världens Bästa Syster!

Barnbidraget retas borta i horisonten så den här veckan blir det nudlar och gröt på menyn. Positivt tänkt så slipper man klura ut nya fantasifulla maträtter varenda dag. Tror vi överlever ändå.

Hjänskrynklaren har inte svarat än. Har nog skrämt bort henne.

Studiehögen bara växer men det känns ändå inte helt hopplöst, än. Bara jag tar en sak i taget och fokuserar enbart på den så...

Dagsform

Sömn. Så skönt att äntligen få ostörd sömn. Nog för att jag har en spindelliknande fyraåring bredvid mig som rätt vad det är kan köra upp ett knä i ryggen eller kasta en arm över näsan på en, men det är jag vid det här laget så pass van vid så det nästan går obemärkt förbi.

Det känns lite bättre idag. Inte så där jublande skitglatt men det känns lite lättare att andas och att tänka. Har inte ens gråtit idag.

Tog kontakt med terapeut igår och väntar på svar. Ja, jo, jag ska nog ge det en chans iallafall. För jag kan nästan bara vinna på att gå dit och kolla vad det är.

P hörde av sig igår (helt otroligt vad jag har fått sms av vilt skilda människor de här dagarna, som om de känner på sig) och tänkte ordna inflyttningsfest. Kul! Känner att jag vill komma ut och träffa gamla vapendragare igen. Det var längesen. Inte supa ner sig och fjortisgråta i duschen utan bara få vara bland folk. Istället för att ligga och älta saker till tusen.
Fast det sket sig. Jag har tydligen ett barn också som måste ses efter och eftersom hennes pappa är upptagen med att repa och hänga med tjejen och hennes mormor har fullt upp med dementa föräldrar, syskonkärlek och allt annat skit man måste dras med när inte alla kommer överens så blev det då jag som fick den eminenta äran att ta hand om Världens Bästa.

Jaja, det kommer förhoppningsvis fler tåg. Synd bara att det här var ett jag verkligen ville med.

Skolan försöker jag hinna med så gott det går. Sitter mest och lyssnar på musik men jag skrev faktiskt färdigt en uppgift igår. Jag tänker inte stressa upp mig för att jag ligger så världsrekordmycket efter utan jag måste fan få ta det i min egen takt. Det känns som jag aldrig kommer komma ur det här annars.

Messade lite med J igår kväll och fan vilken fin människa. Även om det inte kommer bli något förhållande så hoppas jag att jag får spara honom ändå. Det är en sån.

Oviktigheter

Fattar ju att det här måste vara den tråkigaste bloggjävlen i världshistorien, men någon måste ju vara det också.
Det känns fan inte bra. Orkar knappt sitta och skriva det här. Fastnade bredvid fönstret på pallen idag. Satt och bara stirrade ut genom fönstret på regnet.
Gråta kan jag men vill inte. Skiten gror sig längre och längre in i lägenheten och den kommer snart att klassas som en sanitär olägenhet.
Kontaktade iaf den där KBT-människan och bokade en tid så vi får se om det hjälper, stjälper eller blir mittemellan.

Gick bra hos Farmor igår. Kändes bara lite underligt.
Alla har ju så mycket i sina egna huvuden så då märks det inte att det inte står rätt till i ens eget.

Tänkte på det när jag var ute hos mor och far i måndags. Då var jag och far ensamma och han lättade sitt hjärta om allt möjligt. Samma sak är det med de flesta i familjen. När man lämnas ensamma så kryper det fram saker och det lastas av på mig istället.
Och vad ska jag göra med den informationen?
Jaja, nu behöver jag inte grubbla mer på det.

Vet att det har känts så här förut men det var väldigt längesen. Det känns som man är sjuk, förkyld fast utan snorig näsa, halsont, hosta och feber. Bara väldigt skör, matt och trött.

Ett lite underligt fenomen är att under de senaste dagarna har flera stycken hört av sig via sms. Annars brukar det bara vara J och M som plingar i telefonen men nu är det alla förutom de som skickar. Hmm...

Med den svarta mössan på

I helgen fick jag ännu en panikattack. Jag googlade när jag kom hem från båtresan och symtomerna stämde in. Den här gången visste jag vad jag skulle göra för att få det att sluta men jag lyckades inte riktigt. Var till slut tvungen att uppsöka sjuksyrran. Hon var helt klart ett bra botemedel. Lugn, trygg och bestämd. Till slut, efter några timmar så kunde vi äntligen gå till hytten där jag fan svimmade av utmattning.
J, som var med, kunde däremot inte sova. Han var allt för uppskakad och det kan jag förstå. Så vettskrämd som jag blir när det händer så vettskrämd blir tydligen personen som får titta på också. Tror det är ovissheten som gör att man jagar upp sig.
Nu visste jag i och för sig vad jag skulle göra men inte J.

Det jag inte fattar är VARFÖR det blir så? Varför jagar huvudet upp sig så pass intensivt så den till slut inte längre vill vara med?
Det börjar med domningar och stickningar i framförallt händer men även i fötterna. Sen kommer kramperna och spasmerna. Även talet påverkas och man stammar så pass mycket att man inte kan tala ordentligt. Knappt alls.
Man känner även att det blir väldigt svårt och andas och det är främst det som triggar igång allting och är början på den onda spiral som detta är.

Vill inte och orkar inte engagera mig i några andra människor än mig själv och P så jag har bett J om en paus. I mitt tycke så var/är vi inte ens så våldsamt tillsammans men jag vet att han tycker det så...
Han gillade andrum bättre så det är väl det vi har nu...andrum från varandra.
Han sitter förkrossad på sitt håll och jag försöker inte lasta mig själv för att andra mår dåligt på grund av mig.

Mitt huvud är nog min största fiende. Inte för att det ryms särskilt mycket smarta saker däruppe utan mer för att den ältar, analyserar och tänker för mycket.

Minnen från förr gör sig påminda också. Ibland, när man var ute och festade, så kunde jag ibland få svårt att andas. Jag andades väldigt ljudligt, konstigt och det kändes som man skulle dö, rent ut sagt. Kanske var det en föregångare till mina senaste två anfall. Kanske inte.
Men om det skulle vara det så skulle det förklara en hel del och att det inte var uppmärksamhetssökeri från min sida, som vissa påstod.
Kanske var det istället kroppens sätt att säga ifrån. Fats på ett, i mitt tycke, väldigt dåligt sätt. Vad har hänt med att skicka ett vanligt brev?!

Nu ska vi snart åka och gratta min Farmor som fyller 80 år. Jag och P ska åka med M ut. Och det känns väldigt, väldigt obekvämt.
Jag har på något underligt och dumt vis liksom inte riktigt handskats klart med att han har en ny kärlek nu och är väl lite bitter över att han inte var lika kärleksfull mot mig. Att hans liv är tipptopp medan jag sitter med ångesten över att vara helt okapabel till att tycka om en enda människa. Förutom P då.

Det Barnet alltså.

Sitter nog med en grav järnbrist också. Orken finns absolut inte någonstans i kroppen och det känns nästan lönlöst att sen sitta upprätt. Men det finns bot på det också.

Så. Nu har jag äntligen fått skriva av mig lite men man kanske ska stämma träff med den där KBT-terapeuten ändå så slipper jag skriva en massa knäppa och negativa saker här.

Känslokarusellen fortsätter

Man planerar någonting. Man gör upp ett schema i sitt huvud. Man spikar en tid.
När det sen kommer in störningsmoment i denna ordning så är det som någonting brakar ihop. Både i sinnet och i humöret.
Man kan säga en tid som någon ska komma och hämta en. Kommer då inte personen i tid, kanske tio minuter för sent så har redan blodet hunnit stiga oroväckande många grader.
Säger man en sak man ska göra men sen ändrar det i sista sekund så krossas allt.
De sägs att de som har ett kaos i hemmet har pedantisk ordning i sinnet, och tvärtom.
Kanske är jag har jag någon lättare version av det första.
Här hemma är det aldrig städat. Det är som att raka benen ungefär. Efter bara två minuter så kommer stubben/oordningen tillbaka och man är på ruta ett igen.
Inuti är det istället diktatorisk ordning nästan. Allt är planlagt in i minsta detalj. Iallafall nån eller några dagar i förväg.
Latmasken ser till att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men när det kommer till andra människor finns det ingen pardon. Jag kan bli vansinnig.
Det här är inte direkt ett charmerande drag hos en person, det är jag medveten om. Och orsak och ursprung, ja det får man nog lägga sig på hjänskrynklarsoffan för att reda ut.

Jag står dessutom i valet och kvalet. Att låta plåstret bli en del av mig eller att smärtsamt rycka bort det. Just nu vill jag bara göra en Bertil Enstöring och rymma från allt och alla.
Det känns som alla ska ha en bit av mig. Att jag måste försöka att räck till åt alla.
Det kan mycket väl vara hormonerna som sitter och skriver nu. Väldigt möjligt.
Men ska jag behöva gå igenom sånt här samvetskval och kämperier varenda månad?
Tack, men nej tack. Då är jag hellre utan.

Vi var till mormor och morfars gamla hus igår. De har fått ålderdom i hjärnan så det har fått lov att flytta in till stan så man ska kunna ha koll på dem men alla sakerna får inte plats, så igår var jag och P ut för att kolla om det var någonting vi vill ha.
Den där känslan som infann sig var på samma gång skrämmande som ledsamt. Det var som om de var döda och jag nu skulle samla på mig minnen från dem.
Varje sak jag hittade var kopplat till ett minne och det blev som en film i huvudet om spelade upp. Man mindes hur det luktade, hur det såg ut, hur det lät och hur det kändes, bara genom att titta på saken.
Jag fick med mig två flyttkartonger hem. Otippat en full med böcker. Så nu måste jag skaffa en till bokhylla. Nummer fyra. Den andra var lite porslin, en bricka och lite bra-ha-grejer. En jacka och två Helly Hansen-tröjor.
Det var jobbigt men jag förstår att det måste vara ännu jobbigare för mamma. Hon som höll pappa under armarna och stöttade honom när farfar dog. Hon har nog inte gråtit än.
Hoppas innerligen att pappa gör likadant för henne nu.
Jag har sånt jävulskt dåligt samvete för att inte jag ställer upp bättre men då känns det som jag kommer att gå under. Det blir för mycket att bära omkring på.
Själviskt att tänka. Hoppas det blir bättre.

Ska åka på kryssning imorgon. 48 timmars till Helsingfors. Har gratisbiljetter till Naturhistoriska så det ska bli himla skoj. Har en jävulskt skral ekonomi så det blir inget fyllekalas men fan, orka. Jag är fan gammal nu så det lockar mer att få ligga ostört och läsa en god bok istället. Hahahaha....
Jaja, några öl kommer det nog allt att bli iallafall.
Simma lugnt!