I helgen fick jag ännu en panikattack. Jag googlade när jag kom hem från båtresan och symtomerna stämde in. Den här gången visste jag vad jag skulle göra för att få det att sluta men jag lyckades inte riktigt. Var till slut tvungen att uppsöka sjuksyrran. Hon var helt klart ett bra botemedel. Lugn, trygg och bestämd. Till slut, efter några timmar så kunde vi äntligen gå till hytten där jag fan svimmade av utmattning.
J, som var med, kunde däremot inte sova. Han var allt för uppskakad och det kan jag förstå. Så vettskrämd som jag blir när det händer så vettskrämd blir tydligen personen som får titta på också. Tror det är ovissheten som gör att man jagar upp sig.
Nu visste jag i och för sig vad jag skulle göra men inte J.
Det jag inte fattar är VARFÖR det blir så? Varför jagar huvudet upp sig så pass intensivt så den till slut inte längre vill vara med?
Det börjar med domningar och stickningar i framförallt händer men även i fötterna. Sen kommer kramperna och spasmerna. Även talet påverkas och man stammar så pass mycket att man inte kan tala ordentligt. Knappt alls.
Man känner även att det blir väldigt svårt och andas och det är främst det som triggar igång allting och är början på den onda spiral som detta är.
Vill inte och orkar inte engagera mig i några andra människor än mig själv och P så jag har bett J om en paus. I mitt tycke så var/är vi inte ens så våldsamt tillsammans men jag vet att han tycker det så...
Han gillade andrum bättre så det är väl det vi har nu...andrum från varandra.
Han sitter förkrossad på sitt håll och jag försöker inte lasta mig själv för att andra mår dåligt på grund av mig.
Mitt huvud är nog min största fiende. Inte för att det ryms särskilt mycket smarta saker däruppe utan mer för att den ältar, analyserar och tänker för mycket.
Minnen från förr gör sig påminda också. Ibland, när man var ute och festade, så kunde jag ibland få svårt att andas. Jag andades väldigt ljudligt, konstigt och det kändes som man skulle dö, rent ut sagt. Kanske var det en föregångare till mina senaste två anfall. Kanske inte.
Men om det skulle vara det så skulle det förklara en hel del och att det inte var uppmärksamhetssökeri från min sida, som vissa påstod.
Kanske var det istället kroppens sätt att säga ifrån. Fats på ett, i mitt tycke, väldigt dåligt sätt. Vad har hänt med att skicka ett vanligt brev?!
Nu ska vi snart åka och gratta min Farmor som fyller 80 år. Jag och P ska åka med M ut. Och det känns väldigt, väldigt obekvämt.
Jag har på något underligt och dumt vis liksom inte riktigt handskats klart med att han har en ny kärlek nu och är väl lite bitter över att han inte var lika kärleksfull mot mig. Att hans liv är tipptopp medan jag sitter med ångesten över att vara helt okapabel till att tycka om en enda människa. Förutom P då.
Det Barnet alltså.
Sitter nog med en grav järnbrist också. Orken finns absolut inte någonstans i kroppen och det känns nästan lönlöst att sen sitta upprätt. Men det finns bot på det också.
Så. Nu har jag äntligen fått skriva av mig lite men man kanske ska stämma träff med den där KBT-terapeuten ändå så slipper jag skriva en massa knäppa och negativa saker här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar