Känslokarusellen fortsätter

Man planerar någonting. Man gör upp ett schema i sitt huvud. Man spikar en tid.
När det sen kommer in störningsmoment i denna ordning så är det som någonting brakar ihop. Både i sinnet och i humöret.
Man kan säga en tid som någon ska komma och hämta en. Kommer då inte personen i tid, kanske tio minuter för sent så har redan blodet hunnit stiga oroväckande många grader.
Säger man en sak man ska göra men sen ändrar det i sista sekund så krossas allt.
De sägs att de som har ett kaos i hemmet har pedantisk ordning i sinnet, och tvärtom.
Kanske är jag har jag någon lättare version av det första.
Här hemma är det aldrig städat. Det är som att raka benen ungefär. Efter bara två minuter så kommer stubben/oordningen tillbaka och man är på ruta ett igen.
Inuti är det istället diktatorisk ordning nästan. Allt är planlagt in i minsta detalj. Iallafall nån eller några dagar i förväg.
Latmasken ser till att det inte alltid blir som man tänkt sig. Men när det kommer till andra människor finns det ingen pardon. Jag kan bli vansinnig.
Det här är inte direkt ett charmerande drag hos en person, det är jag medveten om. Och orsak och ursprung, ja det får man nog lägga sig på hjänskrynklarsoffan för att reda ut.

Jag står dessutom i valet och kvalet. Att låta plåstret bli en del av mig eller att smärtsamt rycka bort det. Just nu vill jag bara göra en Bertil Enstöring och rymma från allt och alla.
Det känns som alla ska ha en bit av mig. Att jag måste försöka att räck till åt alla.
Det kan mycket väl vara hormonerna som sitter och skriver nu. Väldigt möjligt.
Men ska jag behöva gå igenom sånt här samvetskval och kämperier varenda månad?
Tack, men nej tack. Då är jag hellre utan.

Vi var till mormor och morfars gamla hus igår. De har fått ålderdom i hjärnan så det har fått lov att flytta in till stan så man ska kunna ha koll på dem men alla sakerna får inte plats, så igår var jag och P ut för att kolla om det var någonting vi vill ha.
Den där känslan som infann sig var på samma gång skrämmande som ledsamt. Det var som om de var döda och jag nu skulle samla på mig minnen från dem.
Varje sak jag hittade var kopplat till ett minne och det blev som en film i huvudet om spelade upp. Man mindes hur det luktade, hur det såg ut, hur det lät och hur det kändes, bara genom att titta på saken.
Jag fick med mig två flyttkartonger hem. Otippat en full med böcker. Så nu måste jag skaffa en till bokhylla. Nummer fyra. Den andra var lite porslin, en bricka och lite bra-ha-grejer. En jacka och två Helly Hansen-tröjor.
Det var jobbigt men jag förstår att det måste vara ännu jobbigare för mamma. Hon som höll pappa under armarna och stöttade honom när farfar dog. Hon har nog inte gråtit än.
Hoppas innerligen att pappa gör likadant för henne nu.
Jag har sånt jävulskt dåligt samvete för att inte jag ställer upp bättre men då känns det som jag kommer att gå under. Det blir för mycket att bära omkring på.
Själviskt att tänka. Hoppas det blir bättre.

Ska åka på kryssning imorgon. 48 timmars till Helsingfors. Har gratisbiljetter till Naturhistoriska så det ska bli himla skoj. Har en jävulskt skral ekonomi så det blir inget fyllekalas men fan, orka. Jag är fan gammal nu så det lockar mer att få ligga ostört och läsa en god bok istället. Hahahaha....
Jaja, några öl kommer det nog allt att bli iallafall.
Simma lugnt!