Fiskmås

Fy fan så mycket jävla dravel det har kommit ut på den här sidan på sistone. Man skulle ju kunna få för sig att det är någon malplacerad, plågad, misslyckad poet som sitter bakom skärmen och försöker skriva ner det innerst utan någon som helst kompetens att göra detta.

Förkylningen ligger som en tjock blöt filt över kroppen och ja, vad fan ska man säga. Tydligen är det D-vitaminbristen i landet som gör att det är en ynka liten procent som är pigga och krya.

Bara att kavla upp ärmarna och försöka hugga tag i den oöverstigliga högen av kurslitteratur.

Det infekterade såret

En person som förstör allt. Som äter upp andra människor inifrån och som gör förpestar allting som finns runt omkring.
Sluta supa. I helvete heller.
Den lilla gnutta hopp som någonstans omedvetet tändes släcktes med en kaskad av krossade förväntningar och förhoppningar.
Det personen gör är att skapa något otroligt tunga ryggsäckar åt var och en av oss. Ryggsäckar som nu är så jävla tunga att bära att det känns som man kommer att gå sönder.
Det dåliga krävande samvetet som skaver hål i kroppen.
Och att jag måste dra in ännu en människa in i detta. En som inte ska behöva se skiten. En som hittills är helt omedveten om det bubblande svarta som förgiftar allting.
Ja, allting blir nedsvärtat av detta gift.

Hatar. Älskar. Tycker synd om. Förbannar. Vill hjälpa. Skiter i. Gråter för. Saknar...

Avståndet växer för varje sekund som obönhörligt tickar vidare.
Vi har formats av en enda människa och vi fortsätter att anpassa oss.
När man stänger av vissa känslor så försvinner de till slut. Det oundvikliga blir att det inte längre är lagbart.

Självömkan gör att personen blir oförmögen att känna någon form av empati. Självhatet gör så att det blir omöjligt att känna någon form av respekt för en själv och för andra människor.
Egoisten bosätter sig i kroppens alla utrymmen men förblindar det gökboet den själv sitter i.
Bakfyllan förvandlar den annars trevliga personen till en helvetisk mardröm som man bara vill fly ifrån.
Det onormala tillståndet blir det normala.

Alla har det säkert så här. Alla känner någon som har det så här. Alla vet någon som har det så här. Alla.
Men ändå är det som om den osynliga munkaveln tystar ner allt inre skrik brutalt effektivt.
Hjälplös står man sen ensam mitt i skiten och försöken till att självhjälpa och läka sig blir allt svårare.

Vem har gjort dig så illa att du måste leva i en annan värld än den vi bor i?
Vem sitter inuti och bestämmer att du måste fly?
Vem har skrapat bort dina gränser?
Varför?

Kurslitteratur

"Vad händer när vi ökar eller minskar farten? Milan Kundera (1997:39) påpekar att det finns en hemlig pakt mellan långsamhet och minne, mellan hastighet och glömska. Vi saktar våra steg när vi försöker minnas något, ökar farten när vi vill glömma något - som om vi försökte lägga en rumslig distans till det inträffade. Det är knappast en tillfällighet att män i den amerikanska vägromantiken, hitting the road, ofta väljer att kasta sig i bilen och bara köra iväg efter en konflikt hemmavid. Rörelsen framåt blir ett lugnande medel."

ur Kulturanalyser

Spara ej Slösa

Barnet spar på saker. Spar på saker på insidan som hon inte vill att andra ska se. Hon spar bland annat på ledsenhet och frustration. När hon sen kommer hit så ramlar de där sakerna ut. Dom kommer fram och vill inte bli sparade på mer.
Jag vet.
Men jag vet inte varför.
Hennes Sparande kanske har bestämt sig för att jag är den som bäst kan ta hand om dessa saker.
Hedrad.
Men vore det inte lättare om Sparandet delade med sig till fler?
Inte för min skull.
För Barnets skull.
Men jag vet.
Vet varför det kliar i kroppen av för mycket saker och vet att när det väl kommer ut, när gråten inte vill ta slut fast man vill, fast man inte vill gråta mer, då vet jag. Då kan jag trösta och ta hand om.
Jag kan ta hand om dessa saker för min kropp är stor och hennes sparade saker är små.
I jämförelse förstås!

Åh, vad jag älskar detta Barn.

Stjärna som är din

Skvallerbytta Bing Bång

Mamma: -S säger att hon aldrig ska skaffa mer barn och aldrig ska gifta sig. Fan, hon behöver väl inte vara så definitiv jämt!

Jag berättade vad Mamma sagt för Han.

Han: -Ja, jag är med på det där med om att inte gifta sig. Det vill inte jag heller. Och jag trodde likadant om barn men sen när jag träffade dig så har jag börjat vackla lite. Du är ju en sån himla bra mamma till P.
Jag: ....Tack!...
(Sen rann det ett par tårar men det var det ingen som märkte för det var kolsvart och sömnen stod vid dörren. Men det var den finaste komplimang som ramlat ur någons mun riktad mot mig.)

Igår var det Alla Hjärtans Dag. Hade vänligt men väldigt bestämt sagt ifrån mig all sorts av uppvaktning eller presenter eller liknande skit som bara föder den kommersiella ådran av samhället.
Han var iväg och handlade och när Han kommer tillbaka så...
Han: -Jag vet att du inte vill ha någonting och allt sånt men du får den här iallafall.
Räcker mig en påse med morötter att ha till dippen.
Jag smälter och tänker att hur fan lyckades han med konststycket att faktiskt ge mig någonting som jag blir glad över att få?

Han kanske inte är det vackraste som går i ett par skor men på insidan mina damer och herrar, där inne skymtar det kanske största hjärta jag någonsin sett. Och jag får vara precis som jag är. Jag har kastat ut hemligheter och vassa pusselbitar för att skrämma bort honom men hittills har det inte fullföljt sitt syfte.

Han gillar inte alkohol. Jag har aldrig ens anat att det finns sådana människor. Inte så där kristet nykteristiskt, gillar att ta en öl till maten och så men det är aldrig råsupa sig full var eviga helg, pissa i hörnen och vara bakfullevresiga.
Jag visste inte vilken underbar lättnad som fanns i att träffa någon som var så. En lugnhet och framförallt trygghet som känns överväldig.
Det har funnits så mycket jävla alkohol i mitt liv så hälften vore nog. Mitt liv har till stor del formats av en berusningsdryck och dessa konsekvenser.
Att få slippa det.
Att få slippa.

Om jag är kär?
Nä.
Om jag är ihop?
Nä
Om jag trivs väldigt bra i en annan människans närvaro och blir glad när jag tänker på den samme?
Ja.
Om jag tänker fortsätta att strunta i att raka benen, sminka mig eller låta bli att ursäkta min existens?
Så inåtihelvete mycket JA!

Ingen skulle heller ha fått veta det men vad fan, läs och gnugga in er i mitt inre, gör det bara.

...

En ändrad civilstatus.
Nu finns det någon annan där som tycker om honom.
Nu finns det någon som vill ligga bredvid och hålla om.
En annan som tänker introducera sig i Barnets liv.
Tänkt och vant mig vid tanken att det skulle hända någon dag men när det väl stod i svart på vitt så kändes det i allafall som taggar runt hjärtat.
Egoistiskt och svartsjukt ville de inte släppa taget.
Slogs med en slö sekatör men fan...det gjorde ont.
Men jag är ju likadan.
Jag sitter ju med samma lika.
Fast jag tänker inte ändra någon civil status.
Min status behåller jag för mig själv.

Men varför vill jag gråta?
Varför göra det ont?
Kanske för att det är så definitivt nu.
Nu är det SLUT på riktigt.
Finns inte mer.

Det kommer alltid finnas en gnutta kärlek kvar i kroppen.
Men nu ligger den i ett gammalt minne och samlar damm.
Resultatet blev den största kärleken i mitt liv.
Mitt Barn.
Hans Barn.
Vårt Barn.

Barnet som låg i sängen och grät hjärtskärande för att hon trodde att hon glömt bort honom.
Barnet som ringde och bedyrade sin kärlek för honom.
Som saknade så hårt att det bildats en stor svart klump i magen.
Jag som hjälplöst försökte trösta och lindra men som inte var den rätta.
Mitt älskade kära lilla Barn vad jag är ledsen för att jag gör detta mot dig.

Samvetet som ständigt går med blåmärken av alla slag och hårda tankar.
Kluvenheten som gör att det ständigt värker i roten till hjärtat.
Bubblan som är så lockande att krypa in i men som får stå tom för nu ska det härdas.
Inte blundas.

Känslorna som låg på förvaring i frysen kommer fram och stör.
Skalet var tomt och ihåligt och trivseln var oundvikligt otrevlig.
Retsamt kliande och bittert drypande.
Argheten var som en kär gammal vän som ständigt satt vid min sida och höll handen.
Raseriet som åt och åt och åt och åt.

Tomheten som efter en borttagen cancersvulst.
Förvirring och en ständig förfrågan vad man ska känna.
Vad man ska tycka, tänka, känna, må, göra, veta.

Jaha.
Hur avslutar man ett utrullat nystan av ordkräkerier?

Hej då...

Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man.

Taco i all ära men här hemma gillar vi det här bättre OCH vi äter det inte bara på fredagar utan slentrianäter det lite när fan andan (och pengarna räcker) faller på.
Håll till godo.

2 msk soja
2 msk sherry (äppelcidervinäger)
1 st vitlöksklyfta
2 krm grovmalen svartpeppar
4 msk olja
400g utskuren biff (quorn)

* (Skär köttet i små tärningar.) Blanda soja, sherry(vinäger), krossad(riven, mosad, malen) vitlök, peppar och olja till en marinad. Häll den över quornstrimlorna (köttet) och låt det stå kallt i minst 1-2 timmar. (Jag har glömt att lägga i marinad och låtit strimlorna steka i vätskan direkt i pannan och det funkar det också.)
* Häll allting i en stekpanna och fräs på tills det är lagom.

Servera med pitabröd, grönsaksstavar, gräddfil, keso, majs eller vad fan man gillar och tycker om.

Kompott

Men jaja. Jag har faktiskt, faktiskt!, haft lite annat att göra. Men tror för guds skull inte att jag kommer att klämma ur mig någonting livs viktigt, skitnödigt och helt underbart. Då får ni vända blicken åt ett annat håll.
Ur det här skithålet kommer det bara dynga och deprimerande sådan. För även om Livet ibland kan låta smycka ut sig med ett urgulligt litet fjäderaktigt och fluffigt örhänge någon enstaka gång i halvåret så är det inte det som direkt ligger och trycker ont bredvid hjärteroten.
Nä, det är lite andra saker, av en helt annan sort.
Jag skulle kunna spån-analysa Flinks rumpattack, Ströms outhärdliga enfaldighet eller varför inte Reinfeldt röra-om-i-grytan(fb)-uttalanden, men nä. Det skiter jag i.
Sånt där är som, Karlsson på taket brukar säga, en världslig sak.
Nä, det är det väl inte heller men varför ska jag använda min lilla undangömda håla till att krysta ut massa klichéer om saker i tio och otid när det finns de som gör det bättre?
Är någon nyfiken vad jag tycker så kan jag länka till ställen där folk med ett oerhört mycket bättre ordförråd och en kapacitet att uttrycka sig gör det stilfullt och gör det på ett sånt sätt som man själv önskar att man kunde.
Men det här inlägget kommer antagligen gå till världshistorien som det tveklöst mest onödiga.

HAR DU INGET VETTIGT ATT SÄGA (skriva) MÄNNSKA!?

Vet inte. Har jag det?
Skulle kunna skriva om att jag eventuellt inte längre kan klassas som medberoende längre utan som en fd medberoende men det är det alldeles för tidigt att säga. Erfarenheten talar sitt tydliga språk men det är bra att vissa insikter har flutit upp till ytan och uttalats. Det är väl först när man inser ett problem som man kan göra någonting åt det. Och det är väl på tiden kan man tycka. Men...det kanske var tvunget att låta det få ta den här tiden också.
Känns lite som ett nytt skede, en bättre sida håller på att vakna till liv.
MEN, som sagt, det allt för tidigt för att ropa hej ännu.

Vad kommer en människa fylla sitt liv med när det inte längre finns någon alkohol kvar?
Död? Eller Liv?

En annan underlig sak som har hänt att jag har fått förfrågan att vara tärna. Ja, det är inte något extremt tidigt lussetåg som har skickat ut inbjudan utan en sån däringa tärna som man finner på bröllop.
Var det en gång, när morsan och farsan gänga sig nån gång på det tidiga åttiotalet men då var jag så liten att jag inte minns. Nu är det liksom lite mer på allvar. Nu ska man ta ansvar och ställa upp och komma med idéer och sånt. Men jag tror det kommer att bli rätt bra ändå. Vi står varandra allra närmaste så...kommunikationen är det inte något fel på.
Nu ska jag bara försöka leta på vad exakt det är meningen att jag ska göra för något.

Ska dessutom på ännu ett bröllop. Men där ska jag nog bara vara gäst. Men det lägger ju till en del tankeverksamhet på det där med presenter. För inte bara att det ska vara en massa födelsedagar att försöka knåpa ihop någonting till, nu ska man även försöka hitta på någonting bra till inte bara ett utan två bröllop.
Men jag tänker så här. Hellre en hemgjord present fylld med kärlek istället för att ruinera sig för att andra ska slänga sina båtar ihop.
SÅ! Till i sommar så tänkte jag försöka mig på att sy ett lapptäcke med parets namn och datum inuti. Har lånat ihop lite böcker och tänkte sätta mig någon dag och försöka. Skiter det sig, ja, då får jag väl hitta på någonting annat då.

Imorgon ska vi ner till Norrköping och fira två födelsedagar. En som fyller 25 och en som fyller ett år. Till S har jag sytt ihop en förvaringsgrej av morsans gamla jeansbakfickor och till O har jag dekoupagat 14 träklossar, som farsan fixade på jobbet, och lackat dem. Sammanlagt 200:- men då är det jävligt mycket lack kvar som jag kan använda till andra projekt.

Orsaken är som vanligt att jag egentligen ska läsa, analysera och skriva skoluppgifter men texterna är på engelska och så fort hjärnan tycker att det är lite för mycket motstånd lägger den av som ett tjurigt litet barn som inte får en glass på affären. Men jag ska väl ta tag i skiten så jag iallafall har börjat.

Tror inte det är någon mer än jag själv som har orkat läsa ända hit. Men vad gör det om hundra år!