...

En ändrad civilstatus.
Nu finns det någon annan där som tycker om honom.
Nu finns det någon som vill ligga bredvid och hålla om.
En annan som tänker introducera sig i Barnets liv.
Tänkt och vant mig vid tanken att det skulle hända någon dag men när det väl stod i svart på vitt så kändes det i allafall som taggar runt hjärtat.
Egoistiskt och svartsjukt ville de inte släppa taget.
Slogs med en slö sekatör men fan...det gjorde ont.
Men jag är ju likadan.
Jag sitter ju med samma lika.
Fast jag tänker inte ändra någon civil status.
Min status behåller jag för mig själv.

Men varför vill jag gråta?
Varför göra det ont?
Kanske för att det är så definitivt nu.
Nu är det SLUT på riktigt.
Finns inte mer.

Det kommer alltid finnas en gnutta kärlek kvar i kroppen.
Men nu ligger den i ett gammalt minne och samlar damm.
Resultatet blev den största kärleken i mitt liv.
Mitt Barn.
Hans Barn.
Vårt Barn.

Barnet som låg i sängen och grät hjärtskärande för att hon trodde att hon glömt bort honom.
Barnet som ringde och bedyrade sin kärlek för honom.
Som saknade så hårt att det bildats en stor svart klump i magen.
Jag som hjälplöst försökte trösta och lindra men som inte var den rätta.
Mitt älskade kära lilla Barn vad jag är ledsen för att jag gör detta mot dig.

Samvetet som ständigt går med blåmärken av alla slag och hårda tankar.
Kluvenheten som gör att det ständigt värker i roten till hjärtat.
Bubblan som är så lockande att krypa in i men som får stå tom för nu ska det härdas.
Inte blundas.

Känslorna som låg på förvaring i frysen kommer fram och stör.
Skalet var tomt och ihåligt och trivseln var oundvikligt otrevlig.
Retsamt kliande och bittert drypande.
Argheten var som en kär gammal vän som ständigt satt vid min sida och höll handen.
Raseriet som åt och åt och åt och åt.

Tomheten som efter en borttagen cancersvulst.
Förvirring och en ständig förfrågan vad man ska känna.
Vad man ska tycka, tänka, känna, må, göra, veta.

Jaha.
Hur avslutar man ett utrullat nystan av ordkräkerier?

Hej då...