Att äta kakan och samtidigt ha den kvar, är det någon som någonsin har lyckats med det?

Sitter med tusen och åter tusen tankar i huvudet.
Det finns alltså en person som är i princip allt man kan önska sig, men ändå kan man inte förmå sig att slänga ut sig själv på nåt jäkla barhudat uppdrag med denna personen.
Hjärnstädaren sa att det är något konstigt med kvinnors hjärnor, när allting är serverat så tappar vi intresset. Det blir så många rätt så det blir fel.
Krasst exempel: män som sitter i fängelse får högvis med kvinnor, beundrarinnor och fruar medan kvinnor som sitter i fängelse bara får besök av en enda person, sin mamma.
Men Hjärnstädaren sa också att man väljer partners som är kopior av sina föräldrar. På mitt X stämmer det väldigt bra. Men varför kan man inte välja en kopia utav den föräldern som är bättre? Varför måste det alltid vara den sämre av de två som man lockas till?
Samtidigt som man har bläddrat lite i en bok om parrelationer där det finns en sort som heter Tornet och Bulldozern. Jag är i detta exemplet ett klockren Torn. Jag har i så fall suttit där inne sen lekis så ja, det är väl ingenting man kan ändra på i en handvändning.
Men jag vet var mina panikattacker kommer ifrån.
Jag vet vad jag ska göra när jag känner att det är någonting på gång.

Ensamhet ja. Jag har inte ens radion på nu när katterna är på semester. Sitter här i min tysthet och trivs.
Att det sen verkar som att man är en obstinat unge som inte vill komma ut från sitt rum utan bara sitta och tjura, må så vara.

Relationen till M har gradvis också blivit bättre. Jag har fått en mycket längre distans till hans agerande och tänder inte igång i hundrafyrtio när han kommer dragande med sitt liv och beslut.

Fast det är den värsta perioden som börjar nu. Jag har två ton skolarbete att ta igen. Jag sitter och väntar nervöst på om jag blivit antagen till en sommarkurs så att jag får lite stålar under sommaren också. Annars är det desperat leta jobb eller det värsta alternativet soc.
Lyckades skjuta upp elräkningen till nästa månad då jag inte hade råd den här. Har nån hundring kvar till barnbidraget.
Detta har resulterat i att vi, eller jag har ätit ärtsoppa två dagar i rad (och fler kommer det att bli) och fiser så pass dödligt att känsliga personer lätt skulle kräkas.
Hahaha....nä, riktigt så illa är det inte men som sagt, just nu är det nog bara bra med lite ensamhet.

Klart slut

Det som skrämmer mig allra mest, som gör mig livrädd är att man ska bli någon helt annan. När man nu börjat att nysta upp saker, lära sig att konfrontera sina egna känslor istället för att klättra in i ett massivt torn och slå på autopiloten, spela död inombords helt enkelt. Tänk om man blir någon ny person. Alltså att man förändras totalt.
Jag vill ju fortfarande vara väldigt bitter stundtals, vara så där arg och negativ. Jag vill inte bli nån jävla Fifi Förgätmigej som är är så fruktansvärt positiv och näpen så det rinner honung ur ögonen på folk som träffar den typen av människor.
Det gör mig vettskrämd och väldigt tveksam till att fortsätta men den braiga delen av hjärnan tvingar mig att fortsätta.
 

Spånerier

Sopor - ett ohållbart kretslopp?

Nu för tiden har vi skapat en distans till allt vårat avfall. Vi har ingen kompost att lägga våra matrester i. Inga djur som vill äta upp det vi inte orkar.

Djur som idag äter importerad soja som istället skulle kunna gå till de människorna som inte har någon mat istället för att ta omvägen genom djuren och då blir en för dyr föda för att mätta så många munnar.

Soja som även orsakar enorma ingrepp på både natur och människorna som odlar detta.

Nu när vi äter och slänger så oerhört mycket mer av vår mat skulle det, istället för att gå direkt till förbränningsugnarna på återvinningscentralen, kunna gå till de lokala djuruppfödarna och då kanske detta kött skulle kunna bli billigare och börja konkurrera med det riktigt vidriga köttet i kyldiskarna. Det som kostar mindre än vad kattmaten kostar.

Vi har inte längre utedass utan vi har skapat ett rörlångt avstånd till våra egna restprodukter. Istället för att använda det mest naturliga som finns i gödningsväg fyller vi våra marker med kemikalier. Bara för att vi ska kunna äta en "grekisk" sallad i december.

Genom att vi har skapat ett avstånd till våra egna sopor har vi också skapat ett avstånd till det naturliga, det som skulle kunna bidra till att minska sopbergen.

Kultur/natur är på tapeten.

- Allting går att elda, vid rätt temperatur, sa alltid min mamma när hon blandade ner konservburkarna med de vanliga soporna.

Man kanske ska börja i Johan Hultmans ände när han talar om att göra återvinningscentralen till en social arena. Att kapa avståndet. Han talar också om att man kanske inte kan använda natur och kultur som motsatspar. Utan att dem istället ingår i en kedja. Vi hämtar saker från naturen, använder det som ett skafferi. Vi skapar saker från naturen som vi ger en betydelse av omtanke, ömhet, kärlek och andra "fina" känslor. När dessa varor och saker spelat ut sin roll blir de sopor. Nu skapas avståndet och man vill inte ta hand om det mer.

Här kanske man kan kasta in ett kretslopp. Om man istället fortsätter och ser naturen i varorna och i sakerna så, ja, kanske inte dessa känslor byts ut mot avsky och ett avståndstagande.

Skräp, sopor och smuts är fel sak på fel plats. Men vad bestämmer vad som är fel sak och vad som är fel plats?

Smuts vill man ta bort för att man vill att det ska vara rent. Skräp vill man ta bort för att få det rent. Sopor vill man ha bort för att man dels kan göra plats för nytt sopmaterial och dels för att få det rent.

Rent. Håller rent och avstånd varandra i handen? Vi vill ha det rent och vi vill ha ett avstånd till allt det lortiga, smutsiga, skitiga och ovackra.

Man ville rena Sverige, Lortsverige. Lortig betyder fattigdom och fattigdom betyder att man inte har lyckats.

Rent betyder rikedom och att man har lyckats.

Betyder då sopbergen att man inte har lyckats? Vi konsumerar som aldrig förr men soporna växer.

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Är det ett rent helvete vi vill eftersträva men att vi hela tiden får mer och mer skit i hörnen?

Klyftan mellan de hela och rena människorna och de lortiga och skitiga människorna växer hela tiden. Renlighet är status. Sopor, smuts och skräp är det inte. Människor med annan bakgrund hamnar även i den kategorin. Hatet växer.

Vi har ett avstånd till de döda. De äldre och de döende lämnas in på hem där de förvaras till de, efter vissa ritualer, hamnar i jorden. Ett kretslopp i sig men som vi även här har skapat oss ett avstånd till. Jag vill inte jämföra döda med sopor, absolut inte men det finns ett känslomässigt avstånd som bidrar till ungefär samma sak. Vi glömmer bort det mest naturliga i livet. Hur mycket vi än uppfinner, utvecklar och producerar så är vi fortfarande samma slags djur som vandrar på jordens yta. Vi har exakt samma behov, andas, äta och skita, som när vi föddes som art. Vad är det vi vill åstadkomma? Vad är det vi hela tiden strävar efter? Svaret på livets stora fråga är 42. Men vad var frågan?

Vad skulle hända om soptippen låg mitt i staden istället för i utkanten? Vad skulle hända om vi vände på det nuvarande kretsloppet?

Upp-å-ner-ner-å-upp, grisen gal i granens topp

Sa hejdå till J idag. Orkar inte längre gå och vänta på någonting ska hända inuti. Det går tydligen inte att tvinga fram känslor för någon.
Visserligen var det flera veckor sen som jag bad om en paus och hade föra förhoppningar om att det någonsin skulle bli vi två, tänkte att jag måste iallafall ge det en ärlig chans, men nej. Men det känns ändå.
Har ältat det här ett tag nu, varför.
Det enkla svaret är att det helt enkelt inte var meningen.
Det krångliga svaret är att jag helt enkelt inte är kapabel till att tycka om någon. På grund av de omständigheter som rådde och råder nu och under min uppväxt så har jag inte kunnat lära mig det, på det rätta sättet. Jag har istället försökt finna andra vägar till omtanke, kärlek och omsorg.
Genom att få folk att tycka synd om en till exempel. Att vara så smal så folk blir imponerade/äcklade. Att få "anfall", som i vissa fall kan vara äkta men som många gånger kan framkallas bara för att få uppmärksamhet och omsorg. Kanske lite som att hora till sig kärlek. Fast den är ju aldrig äkta. Kärleken alltså.
Så när man nu råkar ut för den äkta vara så flyr kroppen intensivt för den vet inte hur den ska hantera det hela.

Jag hittade ett medberoende-forum som omedvetet satte nån jävla boll i rullning.

Jag vet inte. Det här låter väl som nåt jävla fjortis-emo-dravel som man helst ska skriva i sin hemliga dagbok och ta fram för att läsa efter en bag-in-box och gråta över.
JAg ska iallafall iväg och hälsa på en terapeut på tisdag och jag är livrädd. Kanske för att jag då måste inse att någonting inte stämmer. Det är någonting fel om man måste gå till en doktor.
Men min Kära Syster har manat på mig att gå. Hon har själv gått och det gav henne mycket. Eller det rensade ut en del skelett i garderoben som bara tog upp massa onödig plats.

Men det kostar.
Kanske börjar även detta tära. Ja, jag vet att jag redan har ältat detta tusen gånger och jag kommer att göra det ännu en gång.
Jag ligger efter som fan med skolan. Det börjar brinna i knutarna om jag vill söka sommarkurser och pengarna rullar liksom inte in lika mycket då. Har planer men fan, känns så jävla meningslöst när man inte ens kan kattsäkra balkongen så man kan sitta ute för att pengarna ska gå till mat. 
Hade en konsumtionsfri månad och tjänade inte en spänn.

Jaja! Livet...
Nu ska jag fortsätta mitt huvudvärkande och virka i ren förtvivlan.
Gonatt.