Verkliga känslor?

Det finns en stämning i vissa forum som florerar här på nätet som gör att man åter får den här känslan av att vilja vara med dom populära. Att vilja vara som alla andra. Alla dom där inne-människorna som lärarna alltid stannade kvar lite extra med och skämtade och skojade. Dom som kunde vara trevliga men där det ändå fanns en aning av kylighet mot en eftersom man inte tillhörde just gänget.
Och jag förbannar den känslan.
Jag vill inte ha ett skit med den att göra. Det där är historia och jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva känna av den.
Jag har spenderat åratal av att bygga upp någon form av självförtroende, någon form av grundkänsla av att man duger precis som man är.
Och så ska man slås ner av helt för mig okända personer bara genom av vad man skriver. Man rycks med i en otäck stämning och skriver kanske saker som man egentligen inte menar eller som skulle uppfattas på ett helt annat sätt om man sa det i verkliga livet.
För visst, man blir lite modigare när man sitter framför en skärm. Sen skäms man och vill radera hela sin virtuella existens.
Behöver nog en internetpaus.
Fast nu ska jag sova.

Lyckliga russinkakor

Om man hela tiden tänker att det kommer att skita sig, det kommer fan inte gå bra, så kommer man vissa stunder att bli glatt överraskad och vissa stunder aldrig bli besviken. Om man accepterar att man är en jävligt bitter och negativ typ som inte är mycket för allt det där positiva rosa moln-fluffet så kommer livet att, kanske inte le för det gör det väldigt sällan, utan kanske mer behålla sin neutrala, nollställda blick.
Jag har läst att man kan träna sig till att bli lycklig. Man ska då tänka positivt. Vad som än händer. Man ska alltid hitta små lyckliga russin i livets kaka och sitta och suga på dom som en gammal avdankad sockerknarkare. Man ska så att säga slå olyckan ur hågen och intensivt tänka på hur lyckligt lottad man är här i livet. Det finns alltid någon som har det så otroligt mycket värre.
Och det är sånt här jag önskar jag hade att torka mig med när skithuspappret sjunger på sista versen. Lika lite som jag tror på alla dom här Må Bra-böckernas innehåller vägrar jag att skölja och svälja denna dynga som folk kräker ur sig.
Inser att människor i alla tider har något slags hål som dom behöver fylla. Något slags tomrum som ekar och konstant pockar på uppmärksamhet. Vissa fyller det med yoga, meditation, religion, mat, sprit, droger, böcker, uppmärksamhet, saker, rastlöshet, pengar, med mera.
Och vissa vill försöka fylla det med lycka.
Jag tror inte man kan fylla hela detta hålrum med enbart lycka. Det är alldeles för flyktigt. Ofångbart.
Men visst. Ni får gärna försöka, resten av era liv om det skulle vara så. Bara jag slipper deltaga. Nu är det ju frivilligt även om vissa har missuppfattat detta och försöker med näbbar, vänliga sådana, och klor att pracka på oss detta välsignade budskap. "Du kommer aldrig bli så lycklig som när du är lycklig!"
Mitt livs kaka kanske inte innehåller så många russin men dom som finns där, och som man alltid överraskas av, är så ljuvligt söta att det aldrig funnits godare. Inte ens i Paradiset, Himlen eller något annat jävla ställe som man förknippar med enbart underbara ting. Man vet att man förr eller senare kommer att stöta på ett av dessa russin och enbart tanken på det gör att allting annat kan vara lite jävligt, lite grått, lite trist eller bara helt jävla förjävligt.

Mammas Nya Kille

Radioprogrammet Mammas Nya Kille går i graven i sommar. Sorgligt. Väldigt sorgligt. Klungan är en suverän humorgrupp. Åh! Vad jag kommer sakna Katla, Mangan, Thunder och resten av dom underbara karaktärerna. Skit...


(Bild snodd från Nöjesmagasinet City)

River of sorrow

Känselspröten gentemot berusade människor har med tiden vuxit sig enorma.
Man vet hur man ska bete sig. Man vet hur man hanterar.
Säkert en bra egenskap att ha men priset är ett avgrundsdjup ärr i hela kroppen. Ett ärr som kanske kommer att bleka med tiden men aldrig kommer att försvinna. För den skadan kommer alltid att påminna och återuppväcka minnen som man inte vill minnas.
Alkohol är en otäck drog som inte bara förstör människan som häller i sig dessa enorma mängderna utan också förpestar sin omgivning åt det grövsta.
Som en svällande, stinkande svamp som sprider förruttnelse genom sina rötter.
Sånt här ligger också och pyr under. I ett till synes stilla sinne så finns det alltid där. Man blir alltid påmind. För det är inte bara en pysande, bubblande, möglig svamp.
Till slut ger sig hoppet av och likgiltigheten tar plats. Man bryr sig så oerhört lite om att den här svampen kommer att kompostera sig själv efter ett tag.
En kram eller några vänliga ord känns inte längre ända in. Det finns en barriär av avståndstagande som har vuxit upp under alla dessa år.
Ändå vill man hjälpa. Ändå märker man hur man tassar något så fruktansvärt på tå bara för att få hamna på första plats. Jobba arslet av sig bara för att få synas. Stryka medhårs bara för att få vara nära. Känna skam för att man inte vågar säga allt det man tänker för att man tror att då kommer den lilla kärleken som finnas att försvinna.
En skör bro av spruckna känslor och under rinner bäckar av gråtna tårar.
Man är redan formad.
Man är redan märkt.
Man är så liten.

Vem äääääääääär duuuuuuuuuuu?

Okej. Jag har hittat någon som jag råkar skriva väldigt mycket till. Det är olikt alla andra som man brukar skriva till. Nu, när man hängt på olika sidor ett tag så utkristalliseras ett mönster som jag inte är helt bekväm med.
Först dom vanligaste frågorna:
* Var bor du?
* Är du singel?
* Varför är du singel?
* Vad söker du här?
* Har du barn?
* Vad heter hon/han och hur gammal är hon/han?
* Kan jag få ditt telefonnummer?
* Har du MSN?

Och svaren brukar bli:
* I Köping.
* Ja, sist jag kollade så var jag det.
* För att kärleken tog slut.
* Ingen aning.
* Ja.
* Ingenting jag vill diskutera här.
* Nej.
* Ja.

Ibland brukar jag svara nej på den sista frågan. Det beror på om personen verkar kunna tillföra någonting mer och är en gnutta intressant. Annars brukar det bli nej på den också. Har råkat ut för det mer än en gång att dom har visat mer än vad som är brukligt, när det kommer fram att dom sitter framför en webcam och tillfredsställer sig på ett sätt som gör att det svider rejält i hornhinnorna och bildbanken aldrig blir sig lik mer.

Men den här personen har inte ens frågat några av dessa frågor. Och han är själv förvånad över hur han babblar på i meddelanden. Han ville träffas och käka för ett tag sedan men det rann ut i sanden, men, som det annars brukar göra, så avstannade inte konversationen för det.
Jag känner en nyfikenhet snarare än en påhittad attraktion som ibland kan uppstå när man bara sitter med en bild framför sig och den blandar sig med text där man läser in ord och meningar som inte riktigt finns.
Jaja. Bara för att jag skrivit det här så kommer allting försvinna. För det gör det. Till slut. Och jag är rädd att jag ska skrämma bort honom med mina funderingar och långa utlägg om livet och skit.
Men! Klarar han inte det så är det väl ingenting att sakna heller.
Rätt ska vara rätt. Annars blir det bara fel.

En Gubbe sökes

M åker på kryssning. Jag tror inte jag kan betala alla räkningar den här månaden. Men som sagt så många gånger förut, jag har satt mig i den här situationen så jag får därmed stå mitt kast.
Det var egentligen inte det här som jag skulle skriva utan att jag är avundsjuk. Och jag står mittemellan. Jag vill inte vet vad han har för planer. Jag vill inte veta att han är sjukt peppad för att det spelar så jäkla bra band. Första reaktionen var ilska och suckande. Men sen insåg jag att det är på kompisnivå. Att han inte har någon annan att skriva ut sin glädje till. Ventilera sina ystra bandupplevelse-känslor med.
Så. Jag får ta och skaffa honom en BFF.
Problemet löst...

Vice versa

Börjar bli så jävulskt trött på Fejset. Visst, dom som hänger där ska tydligen betraktas som mina "vänner", bekanta men ibland funderar man hur fan det står till.
Könsstereotypa skämt blandas med Youtube-kräkningar av ett och samma band som ja, vi vet att du gillar!
Känner man sig intellektuellt undernärd på Fejset så är det tvärtom på Twitter. Där vågar man knappt utnyttja två, tre ord av dessa 140 guldtecken på grund av att prestationsångesten väller fram jäms med armarna och vidare upp genom hjärnbalken.
Det mest tillfredsställande är när någon kommenterar. Nej. Det som är allra roligast är att man får länkar och information som är tusenfalt mycket nyttigare än Fejset.
Om Fejset är ett gammalt MackaDonckan så är Twitter en förstklassig veg-restaurang med ett totalt utbud på dom allra finaste råvarorna. Hela tiden.

Filmtajm

(bild lånad av discshop.se)

Det fick bli en ny film. Kan ju snart alla utantill. Och den här är över 7 timmar lång vilket gör att det kräver sitt barn för att orka sig igenom hela på en dag.

Konvalescens

Behövde ett nytt andningshål. Och bara själva vetskapen om att jag äntligen tog tag i saken, och den fanns där och bara väntade, gjorde att det kändes mycket lättare att leva idag. Och att jag kan skriva av mig utan att någon obehörig är där och petar i såret gör att det känns som man är tre år och satt ett plåster på ett till synes obetydligt sår men som i tanken är jämförbart med att man inte bara lagat såret utan och fått superkrafter i själva lemmen där såret befann sig.
Jag var klar med det andra. Det gick inte att få fram så mycket mer.
Ny sida.
Ny start.
Nytt...

Det är som att alla känslor har förstorats tusen miljarder gånger och det är nästintill ohanterligt. Jag älskar så det gör ont och gråten svämmar över.
Jag hatar så det gör ont och gråten svämmar över.
Det finns inget mellanting.
Svart eller Vit.
Fan...