River of sorrow

Känselspröten gentemot berusade människor har med tiden vuxit sig enorma.
Man vet hur man ska bete sig. Man vet hur man hanterar.
Säkert en bra egenskap att ha men priset är ett avgrundsdjup ärr i hela kroppen. Ett ärr som kanske kommer att bleka med tiden men aldrig kommer att försvinna. För den skadan kommer alltid att påminna och återuppväcka minnen som man inte vill minnas.
Alkohol är en otäck drog som inte bara förstör människan som häller i sig dessa enorma mängderna utan också förpestar sin omgivning åt det grövsta.
Som en svällande, stinkande svamp som sprider förruttnelse genom sina rötter.
Sånt här ligger också och pyr under. I ett till synes stilla sinne så finns det alltid där. Man blir alltid påmind. För det är inte bara en pysande, bubblande, möglig svamp.
Till slut ger sig hoppet av och likgiltigheten tar plats. Man bryr sig så oerhört lite om att den här svampen kommer att kompostera sig själv efter ett tag.
En kram eller några vänliga ord känns inte längre ända in. Det finns en barriär av avståndstagande som har vuxit upp under alla dessa år.
Ändå vill man hjälpa. Ändå märker man hur man tassar något så fruktansvärt på tå bara för att få hamna på första plats. Jobba arslet av sig bara för att få synas. Stryka medhårs bara för att få vara nära. Känna skam för att man inte vågar säga allt det man tänker för att man tror att då kommer den lilla kärleken som finnas att försvinna.
En skör bro av spruckna känslor och under rinner bäckar av gråtna tårar.
Man är redan formad.
Man är redan märkt.
Man är så liten.