Okej. Jag har hittat någon som jag råkar skriva väldigt mycket till. Det är olikt alla andra som man brukar skriva till. Nu, när man hängt på olika sidor ett tag så utkristalliseras ett mönster som jag inte är helt bekväm med.
Först dom vanligaste frågorna:
* Var bor du?
* Är du singel?
* Varför är du singel?
* Vad söker du här?
* Har du barn?
* Vad heter hon/han och hur gammal är hon/han?
* Kan jag få ditt telefonnummer?
* Har du MSN?
Och svaren brukar bli:
* I Köping.
* Ja, sist jag kollade så var jag det.
* För att kärleken tog slut.
* Ingen aning.
* Ja.
* Ingenting jag vill diskutera här.
* Nej.
* Ja.
Ibland brukar jag svara nej på den sista frågan. Det beror på om personen verkar kunna tillföra någonting mer och är en gnutta intressant. Annars brukar det bli nej på den också. Har råkat ut för det mer än en gång att dom har visat mer än vad som är brukligt, när det kommer fram att dom sitter framför en webcam och tillfredsställer sig på ett sätt som gör att det svider rejält i hornhinnorna och bildbanken aldrig blir sig lik mer.
Men den här personen har inte ens frågat några av dessa frågor. Och han är själv förvånad över hur han babblar på i meddelanden. Han ville träffas och käka för ett tag sedan men det rann ut i sanden, men, som det annars brukar göra, så avstannade inte konversationen för det.
Jag känner en nyfikenhet snarare än en påhittad attraktion som ibland kan uppstå när man bara sitter med en bild framför sig och den blandar sig med text där man läser in ord och meningar som inte riktigt finns.
Jaja. Bara för att jag skrivit det här så kommer allting försvinna. För det gör det. Till slut. Och jag är rädd att jag ska skrämma bort honom med mina funderingar och långa utlägg om livet och skit.
Men! Klarar han inte det så är det väl ingenting att sakna heller.
Rätt ska vara rätt. Annars blir det bara fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar