Kortis

Idag känns det bättre. Förutom den där underliggande paniken över att jag borde/måste plugga hjärnan ur mig. Står för tillfället vid ett vägval. Igen. Mördarplugga och hoppas jag får tillräckligt poäng för studiemedel för nästa termin. Eller dyka ner i arbetslöshetens underbara värld.
Få ser hur det hela utvecklar sig.
M tog med sig Barnet till lek och bus-landet. Ville att jag skulle följa med men nej. Dom måste också skapa minnen tillsammans. Skapa band. Upptäcka varandra. Få trygghet i varandra.

Resan

Har spenderat dom senaste tio dygnen i en husvagn. Ibland sovandes bredvid mitt Barn. Ibland upplevt sevärdheter. Ibland umgåtts tätt, tätt inpå dom närmast sörjande.
Men har väl aldrig känt mig stundtals så fruktansvärt ensam. Så påtagligt. Så tätt intill känslor som jag inte visste fanns. För även om det är systrar och bröder så har dom egna familjer eller egna intressen att bekymra sig över. Jag hamnar liksom mittemellan allting.
Det gick faktiskt så pass långt att jag blev avundsjuk på syskonbarnen för att min unge lekte bara med dom och inte ens tittade åt mitt håll. Kröp in i den enda vrå som fanns. Tänkte. Rätade ut felaktigheterna och kunde skaka vansinnet av mig.
Men känslan av att hela tiden sitta lite längre bak än alla andra. Att inte höras lika mycket. Att alltid vara Den Arga gick inte att gråta bort. Även om mitt hjärta desperat ropar efter att få älskas så är det ingen som hör. Muren som hela tiden byggts upp är nu så pass hög att det ska till en rejäl naturkatastrof för att få den att rämna.
Alla taggar utåt men det känns även som dom pekar inåt. Att det rispar och blöder lika mycket innanför det hårda ogenomträngliga skalet som det gör om någon skulle få för sig att krama mig. Jag har så mycket ord att säga. Sköra, ömtåliga ord som måste hanteras varsamt för att inte gå sönder och förstöra den svärm av känslor dom bär på. Och när man väl försöker få någonting sagt skrattas det bort som bitterhet, ilska och allmänt hat mot omvärlden.
Det ingen kan är att läsa mellan raderna. Jag är inte sån. Inte lika mycket som jag ger sken av att vara iallafall.
Sitter man hemma på sin kammare dag ut och dag in avtrubbas man allt sånt där. När man sen tvingas att umgås med människor mer än två dygn i sträck, tjugofyra timmar om dygnet så är det som någon vattnar på något som kan liknas vid saknad av någon att kunna säga allt till.
Här går det ju att ventilera ut allt skapligt mycket åtminstone. Här kan man låta orden få flöda ut allt det som dämts upp i huvudet under många, långa funderingar.
Jag har diskat under hela resan. Kanske har det varit omedvetet, för under den tiden man lät händerna vant sköta diskborste och smutsiga kärl så kunde äntligen tanken få vandra fritt. Helt oberoende av att dels navigera rätt bland känslorna så man inte trampade någon på tårna och dels att inte försöka vara alla till lags hela jävla tiden.
Roten till allting var också med på resan. Den stora onda varande tanden som har gjort alla till ett knippe med instabila bergochdalbanor av obekväma rädda känslor.
Finge en psykolog komma i kontakt med tjocka gren av familjeträdet skulle ögonen glittra av visheten av att det går att tjäna storkovan. Våra huvuden skulle förvandlas till tusenlappar och personen i fråga skulle nog vrida sina händer av välbehag.
Ibland kommer även känslan över en att man är så otroligt mycket äldre än vad man i själva verket är. Att man har levt i minst hundra år för mycket och att man bär på erfarenhet som är bottenlös.
Att bilden i spegel i själva verket ska försöka föreställa en gumma men har förvridits så hårt av tiden att det mer ser ut som en väldigt åldrig och barkig trädstam. Och med all den här ålderdomen kommer även en oerhörd trötthet. En trötthet som inte känns som att man har utfört ett rejält dagsverke utan mer som en trötthet av att ha varit med om för mycket. Att just den bägaren av erfarenhet är mättad, övermättad, på bristningsgränsen och att det är väldigt, väldigt tungt att bära upp.
Men det finns glädje också. Allt är inte bara skjut mig i huvudet genast så jag slipper eländet. Men det är det inget roligt att skriva om. Det är sånt som spars på att speciellt ställe och den skattkistan väger än så länge inte så mycket. Men det är den bästa. Det är den som värmer och som gör att man ibland får en euforiskt varm känsla i magen.

Nu ska det krypas ner under egna täcken i den egna sängen innan det bär iväg igen för att klämma ur det sista ur det här årets semester.