Nu vet jag.

Ibland slår insikter ner som blixtar från klara himlar.

Jag anar varför den där rösten i huvudet hela tiden mumlade att jag ville att nån skulle ta hand om mig.
Jag anar varför jag drack tills jag nästan svimma.
Jag blev medveten om varför min hjärna har betett sig som den har gjort.

I september blir jag arbetslös om ingenting annat händer.
I september blir jag utan lön men är berättigad a-kassa. Hoppas jag!

Jag vet vad som hände förra gången jag trodde att jag kunde få a-kassa.

Jag vet att då mådde jag sämre än jag troligtvis någonsin har gjort.
Jag vet att jag var lika självmordsbenägen då som när jag var yngre och satt och rispade mig i armarna, på fyllan.

Jag vet att jag har sökt hundratals jobb, utan att överdriva, i mina arbetslösa perioder i livet och hur aktivt jag än har sökt och letat, kursat och studerat så har det aldrig lett till någonting annat än dålig ekonomi och ett uruselt mående.   

Därför reagerar min kropp med att ställa in sig på att må dåligt reda nu. Den vet att de här månaderna av välmående kommer snart att ta slut så nu måste den ställa om sig.

Ibland känns det som min kropp och jag är som ett gammalt gift par där den ena sidan hela tiden glömmer bort att lyssna på den andra.

Jag är trött, ledsen och har ångest så att det nästan fysiskt gör ont men nu vet jag vad kroppen vill säga.

Förlåt.

Trassligt

Det känns som jag samlar på mig...ångest för att sen släppa lös den i dess allra sämsta form. Nu har jag talat bort panikattackerna men det har inte hjälpt mot andra symptomer. 

Efter att spenderar fyra veckor av att träna hårt som sten varannan dag så tröttnade kroppen till slut. Jag försökte med alla krafter att få tillbaka just krafter att orka köra på men det gick inte. Sen ska kroppen nej på riktigt. 

Det fanns inte en tillstymmelse till ork. Jobbet gick bra men när jag väl kom hem så kändes kroppen lika slutkörd som efter ett rejält pass.

Det är även först idag som jag orkade ta tag i en treveckorsgammal disk.

Jag söp ner mig själv så pass att jag ofrivilligt hamnade på ett ställe man inte ska hamna på när man är över trettio och anser sig själv vara ganska ansvarsfull. 

Jag minns knappt någonting men jag minns en känsla, en känsla av att nån ska ta hand om mig, laga mig, vagga mig och säga att allt kommer att bli bra.

Varför blir det så här hela tiden?

Varför måste jag gå så till det extrema?

Varför är jag så väldigt, väldigt glad och sen så jävla ledsen, ångestfylld och grubblande?

Varför måste det alltid pysa ut på såna skitdåliga vis?