Det känns som jag samlar på mig...ångest för att sen släppa lös den i dess allra sämsta form. Nu har jag talat bort panikattackerna men det har inte hjälpt mot andra symptomer.
Efter att spenderar fyra veckor av att träna hårt som sten varannan dag så tröttnade kroppen till slut. Jag försökte med alla krafter att få tillbaka just krafter att orka köra på men det gick inte. Sen ska kroppen nej på riktigt.
Det fanns inte en tillstymmelse till ork. Jobbet gick bra men när jag väl kom hem så kändes kroppen lika slutkörd som efter ett rejält pass.
Det är även först idag som jag orkade ta tag i en treveckorsgammal disk.
Jag söp ner mig själv så pass att jag ofrivilligt hamnade på ett ställe man inte ska hamna på när man är över trettio och anser sig själv vara ganska ansvarsfull.
Jag minns knappt någonting men jag minns en känsla, en känsla av att nån ska ta hand om mig, laga mig, vagga mig och säga att allt kommer att bli bra.
Varför blir det så här hela tiden?
Varför måste jag gå så till det extrema?
Varför är jag så väldigt, väldigt glad och sen så jävla ledsen, ångestfylld och grubblande?
Varför måste det alltid pysa ut på såna skitdåliga vis?
Hm, det där låter som jag. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Hyperglad och kreativ, deppig, uttömd och massor av ångest.
SvaraRaderaVet ju att en del har med det hormonella att göra men ibland undrar jag inte om det finns lite annat som ligger och spökar i bakgrunden.
SvaraRaderaDet kan det ju göra. Kolla upp det! Går du fortfarande i terapi? Ta upp det där då.
SvaraRadera