Kan man någonsin bli hel? Är man inte som människa tvungen att vara utan alla delar? Längtan och saknad kanske är våra drivkrafter?
Att inte lära sig är en annan sak. Att inte få med sig självklara saker när man påbörjar sin resa gör att man går andra vägar än de som var uppritade för en.
Man kanske inte behöver laga, bara komma till insikt om att det är saker som är trasiga eller som saknas. Insikt.
Samhället är gjort efter en viss mall av en viss sorts människor. Att passa i den mallen är ingenting man väljer. Fast om man gör det kommer det alltid att sluta med att en viss del av degen försvinner när man pressar sig tillrätta i formen.
Vi som inte vill, kan, orkar, vågar, ska eller skiter i det får snällt stanna utanför och gro tanken på att det är oss det är fel på. Att det är vi som måste lagas innan vi kan så stansas ut till likadanamänniskor.
Varför kan inte alla lära sig att vara individer OCH solidariska i grupp? Det ena behöver väl inte utesluta det andra?
Jag vet varför jag göra mina val idag. Jag vet det sällan på en gång men jag förstår efteråt vad det var som gjorde att jag valde just att utsätta mig för just den situationen.
Kompensationen för de saknade bitarna kallas ibland för missbruk. Att fånga dagen skulle jag vilja kalla ett underligt missbruk eftersom det är en helt omöjlig idé. Samla minnen är mer förståligt.
Mitt val blev alkohol. Men mitt missbruk låg inte i ett beroende. Mitt missbruk låg i ett försök att kompensera för de saknade bitarna.
Biten självkärlek har jag aldrig haft och på så sätt gått miste om andras försök till att ge mig kärlek. Det dövade jag med alkohol. Då har man någonting att skylla på, då har man en orsak.
Nu, nu står jag handfallen och inser detta. Jag vet att jag kan älska en människa utan att älska mig själv men om man inte får räkna med sitt eget barn eller sina syskon, ja då vettifan.
Kanske kan man lära sig. Kanske kan man försöka tälja till sig en egen, kantig och oslipad bit för att iallafall kunna försöka.
Men nu vet jag. Nu vet jag.