I rymden kan ingen höra dig gråta

Ja, inte vet jag men jag brukar oftast lämna telefonen hemma när jag går ut genom dörren. Om jag ändå tar med den är det för mestadels för att använda den som klocka, så lagar jag bara mitt armbandsur så följer den säkert ännu mindre, mobilen. (Hemmatelefonen har inte så lång räckvidd så det skulle liksom vara skit samma om den följde med eller inte.)
Så när jag inte är hemma så är jag oftast inte anträffbar och därför har jag svårt att relatera till den aktuella stressen man ska känna över att alltid behöva vara uppkopplad och tillgänglig.
Skönt att slippa ett ännu ett uppfunnet orosmoment i vardagen.
Däremot har jag blivit förföljd av pyspunka på bakhjulet. Det är fanimig ett redigt stressmoment.

Tack, men Nej tack.

Fick nobben idag. Bara att bryta ihop och komma igen, som min käre Far skulle ha sagt.

Kliver ner från tian och prövar från kanten istället.

För att kunna älska någon annan bör man tydligen vara kapabel till att älska sig själv, först. Ja, det kanske ligger någonting vettigt i det och jag har verkligen försökt med detta. Det är bara det att steget till att verkligen älska är så Helveteskapsdjup så jag har liksom inte kommit så långt än.
Barnet älskar jag obeskrivligt mycket men tänkte mer på en annan kärlek.
Då slog mig tanken att jag kanske inte behöver kämpa så djävulskt hårt för att nå målet Älska. Det kanske räcker med att jag orkar stå ut med mig själv och, om det däringa stämmer, då också kan stå ut med någon annan, om jag mot all förmodan skulle råka trilla över någon som är värd att stå ut med.