Mitt fel

Bröt ihop och började gråta så pass så ungen själv började gråta. Så låg vi där, tät ihopslingrade och bara grät i varandras armar. Det ville hon aldrig mer tänka på sa hon dagen efter. Jag förklarade att den svarta klumpen i magen hade vuxit sig för stor och var tvungen att gråtas ut. Men det är fortfarande kaos på insidan. Hormonerna firar Halloween i förväg.
M ville fixa födelsedagskalas. Ta mä nya tanten, som jag kommer att få dras med (hans ord), och jag känner mig inte riktigt redo att umgås i en trång liten bil ännu. Fegt, omoget, det får det väl vara men varenda nerv i kroppen skriker nej. Det får bli sen.
Iallafall så blev det mitt fel att kalaset inte blev av eftersom jag glömt vad jag och Syster talat om och M kunde inte ringa dit själv och bjuda. Mitt fel. Mitt fel att han lovat ungen guld och gröna skogar men sen inte kan håll det. Mitt fel att jag inte vill umgås med nya frun. Mitt fel att hans föräldrar inte kan vara med och fira. Mitt fel att födelsedagen kommer att gå till historien som den Sämsta i mannaminne. Mitt fel för att jag sitter här och är bitter. Mitt fel att jag är jag. Mitt fel.
Att jag sen har fixat ihop kalas utan någon som helst hjälp dom senaste fyra åren, det finns tydligen inte.
Bitterheten river i kroppen. Hopplösheten dansar bredvid.
A-kassan krånglar med sina papper. Räkningarna ligger på hög och växer rekordsnabbt. Orken. Ja, var fan den har tagit vägen har jag ingen aning om.
Mitt fel. Mitt fel att vi inte har några pengar. Mitt fel att vi inte har någon mat. Mitt fel att jag köpte fel kattmat som kattfan demonstrativt kräks upp.
När det fanns ett VI så fick jag inte bli arg för han hade blivit slagen innan och hade mer rätt än mig att bli arg. Det var mest synd om honom och då kan man bete sig lite som man vill för man har ändå alltid övertaget. Men det var ju längesen. Jag borde ju inte sitta och älta det som en gammal surgubbe.
Jag borde tänka POSITIVT! För då blir ju världen så mycket vackrare.
I helvete heller att jag tänker.
Det är mitt fel att Barnet älskar mig men tillägger fast inte lika mycket som pappa och nya tanten.
Vad bra. Kan du inte ta den här rostiga skruvmejseln och köra in i hjärtat också. Jag tror inte orden tog riktigt ordentligt för att det skulle störtflodsblöda. Då är det ju mitt fel att jag inte har skaffat tillräckligt med självkänsla för att låta sånt rinna av som olja på en gås.
Är det nu jag ska inse att jag sitter och värmer mig med offerkofftan på mig?
Men det är väl också mitt fel?

Insikten

Barnet trodde det var hennes fel att hon inte fick stanna kvar och äta på dagis. Hon trodde att fröknarna inte tyckte om henne längre och inte ville att hon skulle var med.
Eftersom jag är arbets(lös)sökande nu får hon bara gå tre timmar om dagen och hämtas precis innan maten.
Jag bad henne att varje gång hon borstade tänderna så skulle hon titta sig i ögonen och säga Jag tycker om dig för att hon skulle må bra av det.
Den senaste tiden har hon inte velat göra det och sagt att hon är dum, ful, värdelös och dålig. Grubblade ett bra tag på denna orsak och igår när vi låg och pratade kom det ju fram varför. Jag förstod att hon inte förstod den verkliga orsaken till den förkortade tiden på dagis. Så hon hade skapat sig en förklaring, en förklaring som innebar att det var hennes fel.
Mycket ingående, ytligt och allmänt förklarade jag för henne varför det var som det var. Jag hoppas verkligen att hon förstod och jag ska fortsätta tjata lite mer.
Mitt älskade Barn.