Kompott

Men jaja. Jag har faktiskt, faktiskt!, haft lite annat att göra. Men tror för guds skull inte att jag kommer att klämma ur mig någonting livs viktigt, skitnödigt och helt underbart. Då får ni vända blicken åt ett annat håll.
Ur det här skithålet kommer det bara dynga och deprimerande sådan. För även om Livet ibland kan låta smycka ut sig med ett urgulligt litet fjäderaktigt och fluffigt örhänge någon enstaka gång i halvåret så är det inte det som direkt ligger och trycker ont bredvid hjärteroten.
Nä, det är lite andra saker, av en helt annan sort.
Jag skulle kunna spån-analysa Flinks rumpattack, Ströms outhärdliga enfaldighet eller varför inte Reinfeldt röra-om-i-grytan(fb)-uttalanden, men nä. Det skiter jag i.
Sånt där är som, Karlsson på taket brukar säga, en världslig sak.
Nä, det är det väl inte heller men varför ska jag använda min lilla undangömda håla till att krysta ut massa klichéer om saker i tio och otid när det finns de som gör det bättre?
Är någon nyfiken vad jag tycker så kan jag länka till ställen där folk med ett oerhört mycket bättre ordförråd och en kapacitet att uttrycka sig gör det stilfullt och gör det på ett sånt sätt som man själv önskar att man kunde.
Men det här inlägget kommer antagligen gå till världshistorien som det tveklöst mest onödiga.

HAR DU INGET VETTIGT ATT SÄGA (skriva) MÄNNSKA!?

Vet inte. Har jag det?
Skulle kunna skriva om att jag eventuellt inte längre kan klassas som medberoende längre utan som en fd medberoende men det är det alldeles för tidigt att säga. Erfarenheten talar sitt tydliga språk men det är bra att vissa insikter har flutit upp till ytan och uttalats. Det är väl först när man inser ett problem som man kan göra någonting åt det. Och det är väl på tiden kan man tycka. Men...det kanske var tvunget att låta det få ta den här tiden också.
Känns lite som ett nytt skede, en bättre sida håller på att vakna till liv.
MEN, som sagt, det allt för tidigt för att ropa hej ännu.

Vad kommer en människa fylla sitt liv med när det inte längre finns någon alkohol kvar?
Död? Eller Liv?

En annan underlig sak som har hänt att jag har fått förfrågan att vara tärna. Ja, det är inte något extremt tidigt lussetåg som har skickat ut inbjudan utan en sån däringa tärna som man finner på bröllop.
Var det en gång, när morsan och farsan gänga sig nån gång på det tidiga åttiotalet men då var jag så liten att jag inte minns. Nu är det liksom lite mer på allvar. Nu ska man ta ansvar och ställa upp och komma med idéer och sånt. Men jag tror det kommer att bli rätt bra ändå. Vi står varandra allra närmaste så...kommunikationen är det inte något fel på.
Nu ska jag bara försöka leta på vad exakt det är meningen att jag ska göra för något.

Ska dessutom på ännu ett bröllop. Men där ska jag nog bara vara gäst. Men det lägger ju till en del tankeverksamhet på det där med presenter. För inte bara att det ska vara en massa födelsedagar att försöka knåpa ihop någonting till, nu ska man även försöka hitta på någonting bra till inte bara ett utan två bröllop.
Men jag tänker så här. Hellre en hemgjord present fylld med kärlek istället för att ruinera sig för att andra ska slänga sina båtar ihop.
SÅ! Till i sommar så tänkte jag försöka mig på att sy ett lapptäcke med parets namn och datum inuti. Har lånat ihop lite böcker och tänkte sätta mig någon dag och försöka. Skiter det sig, ja, då får jag väl hitta på någonting annat då.

Imorgon ska vi ner till Norrköping och fira två födelsedagar. En som fyller 25 och en som fyller ett år. Till S har jag sytt ihop en förvaringsgrej av morsans gamla jeansbakfickor och till O har jag dekoupagat 14 träklossar, som farsan fixade på jobbet, och lackat dem. Sammanlagt 200:- men då är det jävligt mycket lack kvar som jag kan använda till andra projekt.

Orsaken är som vanligt att jag egentligen ska läsa, analysera och skriva skoluppgifter men texterna är på engelska och så fort hjärnan tycker att det är lite för mycket motstånd lägger den av som ett tjurigt litet barn som inte får en glass på affären. Men jag ska väl ta tag i skiten så jag iallafall har börjat.

Tror inte det är någon mer än jag själv som har orkat läsa ända hit. Men vad gör det om hundra år!