Realisation på floskler

När det piper till i luren och orden Jag tycker om dig dyker upp på displayen trycker jag snabbt bort orden och slänger telefonen så långt bort jag bara kan.
Vad är jag rädd för?
När det piper till ännu en gång och jag, efter en evighet letar på samma telefon och orden Jag saknar dig uppenbarar sig på den lysande bakgrunden, ja inte fan betalar jag tillbaka med samma Saknar-mynt iallafall.
Nä, jag stelnar. Jag vill inte känna efter. Jag vill inte känna efter om det är tomt.
Eufori. Jag hade nåt jävla glatt smile inborrat i ansiktet dygnet runt.
Nu, not so much.
Undra vad som hänt.
Varför kan jag inte bara stänga av hjärnan!? Varför måste jag tänka så inåtihelvete mycket hela jävla tiden!?
Folk träffas, blir tillsammans och gör slut dagarna i ända. Det finns ju inget slut på just det.
Det finns de som nästintill är beroende av att ha någon bredvid sig. Som uppslukas så mycket av KÄRLEK så de nästan förintar sig själva.
Vara förlovade i tre veckor. Hitta någon ny efter fjorton dagar. Den oerhörda hets som finns.
Jag vill vara själv.
Jag vill vara själv med mitt Barn.
Om jag får vara själv OCH bara lite tillsammans?
Om jag får kräva lösenord.
Om jag får vara tillsammans med mig själv i första hand och med någon annan i andra hand, då?
Skulle det fungera bättre då?

M jobbar borta ibland fler veckor i rad. Och ibland är han inte hemma mer än ett par dagar i rad. Sen är det tvärtom. Är det någonting som har pläglat av sig på mig?
Måste jag ha saknaden? Måste jag ha längtan? Eller är det den som har mig?

Går det för lång tid så slocknar lågan och allt känns som vanlig gråarghet igen. Jag har förlorat förmågan att upprätthålla någon form av känsla till personen så fort det har gått mer än några timmar sen vi sist träffades. Avtrubbad.
För då behövde jag inte ha varma känslor igång hela tiden.
Innan Barnet var det mycket alkohol som styrde och ställde. Avtrubbade känslor som flöt omkring i och drunknade i stora hav av alkoholhaltiga drycker. Berusade kroppar som gnagde av varandra känslor, en efter en.
Ingenting var riktigt på riktigt. Dimma.
Sen kom Barnet och redan då hade jag klippt av banden med den andra kroppen. Det fanns inga känslor kvar att rädda.
Sen bosatte sig ilskan, raseriet och bitterheten varenda nerv i kroppen. Den stormande elden underhöll min kropp under flera år. Hjärnan åkte på välbehövlig solsemester för det frustande argeriet liksom underhöll sig själv. Det fanns inte så mycket att göra.

Och så nu. Jag har suttit och längtat efter kramar och närhet. Men när det snubblande in innanför tröskeln så var det också det enda jag ville ha.
Rädd för allt. Rädd för att förlora och rädd för att våga.
För rädd.
Vågar jag inte säga dessa ord eller vill jag inte?
Har jag någonsin älskat? Älskat någon annan än Barnet.
Jag älskar mina systrar, mina bröder och min familj.
Jag vet att jag kan, om jag vill.
Långsamma steg. Långsamma tider.
Tålamod.