Förbannad var jag. Förbannad på mig själv. Det har gått över nu men riktigt bra är det inte.
Jag är bara så fruktansvärt trög i huvudet. Så jävla slut så Barnet har mer vett i skallen än jag.
Jag vet inte. Jag kanske bara håller på att bli skoltrött. Har ju hållit på med det här ett bra tag nu och ja, vem vet. Kanske även detta blir ett misslyckat uppdrag.
Eller så är det för att det har börjat en ny kurs som jag knappt förstår ett skit av och det finns liksom ingen hjälp att tillgå.
Skolans upplägg är att man ska självlära sig saker. Det finns inget direkt rätt eller fel utan man ska försöka att uppnå läromålen på egenhand. JA, lite genom diskussion med de andra studenterna men det är mycket egenstudier.
Sen är de det där med att man sitter hemma i sitt lilla hörn och liksom inte har någon som helst att diskuterar svåra och lätta saker med. Man bara maler på i sitt eget huvud och ibland så tar det stopp.
Man vet inte om man är inne på rätt spår eller om man bara håller på och flummar runt i all välmening.
Just nu sitter jag med 200 sidor tungt forskningsmaterial som jag ska analyser både fram och bak, vrida och vända tills det liksom inte finns något mer att säga.
Den uppgiften skulle ha varit inne i fredags så jag är ju även stressad som en gnu över förseningen.
Om en kvart är det dags för en seminariechatt också. Om dessa texter.
Fick även tillbaka en utav tentorna och jag behöver komplettera en fråga. Sen är det veckans uppgifter som ska läsas, analyseras, skrivas och skickas in.
Och då dyker det upp frågor som Vad fan vill jag med mitt liv egentligen. Är det så här det ska vara?
Kanske kommer det kännas lite bättre när M kommer hem och kan hämta från dagis.
För nu vaknar vi, jag lämnar, går hem och pluggar, hämtar, lagar mat, nattar och orkar förhoppningsvis plugga lite mer på kvällen.
Nu finns det även en person som vill umgås också. Ska man ha dåligt samvete för att man inte orkar eller hinner det.
Ibland känns det inte som man riktigt räcker till för allt och alla.
Skulle behöva terapitala lite med Syster kanske. Vi brukar ringas ungefär en timme varje morgon och bara stöta och blöta allt mellan himlen och jord. Sen är det liksom avklarat. Man behöver inte tänka på det något mer. Men nu har det inte blivit något telefonsamtal på några dagar och det är då det börjar märkas.
Fan, vad skönt det skulle vara att bara få klättra ner under täcket och sova tills allting har löst sig och är klart.
Underbart skulle det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar