Det infekterade såret

En person som förstör allt. Som äter upp andra människor inifrån och som gör förpestar allting som finns runt omkring.
Sluta supa. I helvete heller.
Den lilla gnutta hopp som någonstans omedvetet tändes släcktes med en kaskad av krossade förväntningar och förhoppningar.
Det personen gör är att skapa något otroligt tunga ryggsäckar åt var och en av oss. Ryggsäckar som nu är så jävla tunga att bära att det känns som man kommer att gå sönder.
Det dåliga krävande samvetet som skaver hål i kroppen.
Och att jag måste dra in ännu en människa in i detta. En som inte ska behöva se skiten. En som hittills är helt omedveten om det bubblande svarta som förgiftar allting.
Ja, allting blir nedsvärtat av detta gift.

Hatar. Älskar. Tycker synd om. Förbannar. Vill hjälpa. Skiter i. Gråter för. Saknar...

Avståndet växer för varje sekund som obönhörligt tickar vidare.
Vi har formats av en enda människa och vi fortsätter att anpassa oss.
När man stänger av vissa känslor så försvinner de till slut. Det oundvikliga blir att det inte längre är lagbart.

Självömkan gör att personen blir oförmögen att känna någon form av empati. Självhatet gör så att det blir omöjligt att känna någon form av respekt för en själv och för andra människor.
Egoisten bosätter sig i kroppens alla utrymmen men förblindar det gökboet den själv sitter i.
Bakfyllan förvandlar den annars trevliga personen till en helvetisk mardröm som man bara vill fly ifrån.
Det onormala tillståndet blir det normala.

Alla har det säkert så här. Alla känner någon som har det så här. Alla vet någon som har det så här. Alla.
Men ändå är det som om den osynliga munkaveln tystar ner allt inre skrik brutalt effektivt.
Hjälplös står man sen ensam mitt i skiten och försöken till att självhjälpa och läka sig blir allt svårare.

Vem har gjort dig så illa att du måste leva i en annan värld än den vi bor i?
Vem sitter inuti och bestämmer att du måste fly?
Vem har skrapat bort dina gränser?
Varför?