Oviktigheter

Fattar ju att det här måste vara den tråkigaste bloggjävlen i världshistorien, men någon måste ju vara det också.
Det känns fan inte bra. Orkar knappt sitta och skriva det här. Fastnade bredvid fönstret på pallen idag. Satt och bara stirrade ut genom fönstret på regnet.
Gråta kan jag men vill inte. Skiten gror sig längre och längre in i lägenheten och den kommer snart att klassas som en sanitär olägenhet.
Kontaktade iaf den där KBT-människan och bokade en tid så vi får se om det hjälper, stjälper eller blir mittemellan.

Gick bra hos Farmor igår. Kändes bara lite underligt.
Alla har ju så mycket i sina egna huvuden så då märks det inte att det inte står rätt till i ens eget.

Tänkte på det när jag var ute hos mor och far i måndags. Då var jag och far ensamma och han lättade sitt hjärta om allt möjligt. Samma sak är det med de flesta i familjen. När man lämnas ensamma så kryper det fram saker och det lastas av på mig istället.
Och vad ska jag göra med den informationen?
Jaja, nu behöver jag inte grubbla mer på det.

Vet att det har känts så här förut men det var väldigt längesen. Det känns som man är sjuk, förkyld fast utan snorig näsa, halsont, hosta och feber. Bara väldigt skör, matt och trött.

Ett lite underligt fenomen är att under de senaste dagarna har flera stycken hört av sig via sms. Annars brukar det bara vara J och M som plingar i telefonen men nu är det alla förutom de som skickar. Hmm...