Eller?

Så här skriver Mia Skäringer i boken Dyngkåt och hur helig som helst:
"Jag tänker i princip så här: allt jag är avundsjuk på står för något i mig själv som jag måste jobba på...Likadant med varför-lyckas-hon-och-inte-jag-avundsjukan. Vad handlar den om? Inte om henne och vad hon gör utan om att jag förmodligen inte gör det jag vill, att jag inte lyssnar på mitt hjärta och satser på det jag verkligen brinner för."

Dagens slentrianord är Den Svenska Avundsjukan. När någon klämmer in med den slogan för att manifestera sina åsikter i en sak så vet man att argumenten tryter. Man kommer inte längre i diskussionen för det finns inget mer att diskutera.
Men om man sammanför det Mia säger med de människorna som titt som tätt slänger sig med Den Svenska Avundsjukan så får det även ett annat perspektiv.
Kanske är dessa människor inte så bra på att föra en diskussion. De känner sig otrygga för de har slut på argument men vill ändå liksom vara med på ett hörn och vara delaktiga. Men det kan ju också vara att dessa personer, som sagt, har någonting i sig själv som de borde jobba på.
Att man bli avundsjuk är kanske någonting som vi har fått med oss för att vi skulle klara oss i ett mycket mer primitiv miljö. Man kanske var tvungen att vara lite avundsjuk på brorsans mogna, fylliga blåbär han hade hittat på en jakttur för att själv komma ut och plocka dessa.
Att det sen, som allt allant, har gått till absurdum när vi kommer fram till vår tid, ja det är jag inte ens förvånad över.
Att bli grön av avundsjuka för att grannen har en ny, fin, miljöfarlig bil är väl inte direkt någon överlevnadsinstinkt. Snarare en brist på självförtroende och någonting man borde jobba med hos sig själv.
Det finns ingen Svensk Avundsjuka. Det är ett konstruerat begrepp, som allting annat, som har uppstått för att vi kanske mår lite sämre inombords allihop.
Runt omkring krisas det. Pengar och länder är inte längre oåtkomliga, fullständiga utan sårbara och sköra. Världsbilden korvar sig i kanterna och börjar så sakteligen att gunga lite för mycket för vissa.
De då som sitter lugnt i båten, som inte bryr sig om varken pengar eller makt är provocerande. Man SKA blir sjösjuk när världen håller på att gå under. Man ska inte sitta och bara tycka att det är sak samma.
Eller ja, nu blir det som vanligt rika/fattiga-perspektivet jag skriver om igen. Det var ju inte meningen. Bara det att man trillar ner i de invanda hjulspåren så lätt.
För den här Svenska Avundsjukan härjar ju lite varstans och det var ju där min tankegång började.
En Hollywoodfru sitter i tv och försvarar sitt levene med att hon var tvungen att fly Den Svenska Avundsjukan. För mig skulle hon få ha hur många barnflickor och städtanter som helst hemma hos henne, jag skulle absolut inte bli avundsjuk.
Men inne i henne kanske det finns en rädsla över normbrytandet. I USA går det bra, för där är dessa normer inte tillgängliga. I Sverige finns dessa normer och då blir det så uppenbart när man bryter dem. Då måste man försvara sig och skylla på Den Svenska Avundsjukan.
Kvinnan som sitter i debattprogrammet (inse nu hur stereotyp jag är i mina exempel) och försvarar att hon minsann ska få spruta in nervgift i hela ansiktet, fast det är djurtestat, onödigt och rätt farligt, för hon tänker inte knäckas av Den Svenska Avundsjukan.
Jag är inte avundsjuk på att man inte kan se om hon är glad, arg eller ledsen. Jag tycker att rynkor och personliga munnar är fina.
Vad som är trasigt inuti den människan är nog bristen på självkänsla. Att kunna tycka om sig själv, som man är. Bland det svåraste som finns i hela världen.

Ja, vart jag vill komma med det här resonemanget, det vet jag knappt själv. Jag ville nog bara reda ut vad som föddes som en tanke i mitt huvud som inte riktigt ville släppa taget.