Tänk tanke tänk...

Det finns tillfällen då folk har sagt åt mig att inte tänka så mycket, att jag tänker alldeles för mycket och ska försöka att inte göra det.
Men hur ska det gå till? Hur gör en det? Är det ens möjligt?
När jag gick till en beteendevetare för att reda ut saker som jag liksom inte hade kunnat trassla ut i huvudet på egen hand så var det just mitt tänkande som hjälpte mig.
Mina tankar behövde vägledning för att leda dom rätt och det fick dom. Jag började göra nya stigar för tankarna att gå på och stängde av vissa gamla motorvägar som var alldeles för sönderkörda och ohälsosamma.
Det gick så långt att jag en dag förlät en person, i tanken, och det var som att ett stort sår äntligen hade börja lagats. Att det hade bildats en skyddande hinna och det inte gjorde lika ont längre.
Inte lagat helt, bara skyddat för att inte göra lika ont längre.
Där fick jag även bra kritik för mitt sätt att tänka. Metaforiskt. Det är så jag förstår saker.
Men jag överanalyserar gärna saker också. Det är som att hjärnan inte kan stanna vid en tanke utan måste tänka och tänka och tänka tills allt är tänkt och då också helt förvrängt.
Utvecklandet av känselspröt har gjort en extra känslig för att uppfatta människors sinnesstämningar men dom kan också överkänna in saker. Uppfatta stämningen lite mer än vad den är. Krydda den lite.
Eller tvärtom. Gömma sig totalt och bara låta spärren mellan huvudet och munnen släppa och värka ur sig saker som säkert kan uppfattas som sårande.