Söndag

Ångesten känns som kolsyra som ligger och bubblar i ådrorna.
Hjärnan är på helspänn och alla känslor vill ut samtidigt.
Det är som om rastlösheten har bytt plats med blodet och en inte riktigt vet var en ska ta vägen.
Irriterad till bristningsgränsen.
Arg för att ingen frågar hur en mår och det enda en vill är att få krypa upp i någons famn och bli vaggad till långvarig sömn.
Tankar tankar tankar tankar tankar tankar.
Ingenstans kan en fly ifrån dom.
Vågar bara visa mig så här tillsammans med Barnet. Hon vet även om hon kanske inte förstår.
Hon har blivit allergisk mot höga ljud.
Höga skrikande ljud som Mamman ger ifrån sig när den oförklarliga argheten inte kan hållas tillbaka.
Det är aldrig hennes fel.
Är det ens mitt fel?
Varför gör min kropp så här?
Vardagen är som en ändlös leråker som en måste ta sig igenom.
Det går som i vågor.
Läskigt kär. Överdrivet lycklig och uttröttande med komplimanger.
Läskigt nere. Överdrivet arg och ledsen och taggar bort alla som inte vågar stanna kvar.
Humöret sätter kroppen i ett inre träningsläger och till slut känner en så matt, så trött.
Fokusera.
Släppa ut.
Tänka rationellt.
Överleva.
Kliv.
Kliv.
Överlev...