Berg- och dalbanan

Det är mycket inuti som bråkar, stökar och håller på. Dels är det de där jävla hormonerna som tycker att dom kan styra och ställe lite hur dom vill. Hatar att inte ha kontroll på mina egen kropp, på mina egna känslor. Så det blir dubbelkrock. Jag försöker bråka bort hormoner och hormonerna bråkar med mig. Summan av summarum är att ja, jag är ju inte direkt dräglig att umgås med i normala fall så nu har jag ordnat det så fint att jag minimerat kontakt med människor till det yttersta.

Ska iväg på spelning imorgon. Är det tänkt iallafall. Barnet har fått för sig att det är läskigt att sova över i Pappas hus. Jag vet inte hur mycket M har försökt att lugna och övertyga om motsatsen men det har i så fall inte hjälpt det minsta.
Det är liksom helt fel tidpunkt att bete sig som ett menlöst jävla offer som inte kan uppföra sig som en vuxen människa som iallafall försöker kräma fram en fantasifull lösning på problemet. Innan har det ju inte behövts för då har P varit där bara några timmar.
Jo, vi försökte en gång men då blev P så rädd att hon fick komma hit och sova istället.
Jaja, det är väl för fan mitt fel också som inte kommit ihåg att uppmuntra henne mer att sova över hos hennes egen far. Helvete.

Sen är tydligen Ms nya flamma polare med varenda jävel jag känner på fb. Jag har blockerat M för att jag skulle slippa se henne men fan om hon inte dyker upp tamefan överallt. Jag vet att jag har överdrivet stora problem med detta men det finns faktiskt en bakomliggande orsak.
Jag vill inte bli påmind om allting, hela tiden förrän jag själv väljer det. Jag vill isolera mig bort från människor ibland. Bearbeta saker och ting i min egen takt.
Jaja, jag hade ändå tänkt avveckla skiten ändå så.

Hittade ett forum. Ett medberoende-forum där jag har fått respons på mina tankar jag gått och försökt reda ut själv. Och det är de som är orsaken till varför jag är som ett stort sår på insidan. Jag har av någon oförklarig anledning börjat att göra upp med hela den här jävla skiten som ligger till grund för hur jag är som person, orsaken till mitt beteende och förklaringen till varför jag är som jag är. Är livrädd för att glänta för mycket på dörren men lite ploppar upp till ytan hela tiden. Mycket nya tankar som både gör ont men som också renar.
Så jävla rädd för att få veta vem jag är bakom allting.

Nu kanske jag äntligen får veta varför jag inte kan älska människor. Varför jag har varit nere i det allra mörkaste och vänt. Varför jag har använt min kropp som en engångsprodukt. Varför jag använt olika substanser för att bedöva mig. Varför jag alltid varit utanför. Varför jag alltid har varit tyst. Varför jag har en matdemon på min axel. Varför jag så innerligt är rädd att skada mitt barn på något som helst sätt. Varför jag är så arg hela tiden. Varför jag är ledsen hela tiden.

Kom på en sak. Träffade ju den där Människan. Var förvånansvärt glad och på gränsen till lycklig. Orsaken gladdes också åt sina framgångar men det höll inte mer än sju veckor. Då krossades hoppet ännu en gång och jag blev som vanligt igen. Har inte känt den där gladheten sen dess. Har nog inte vågat, för på något konstigt vis kanske jag håller på att straffa mig själv. Jag får inte vara glad för då blir fallet ner i det normala tillståndet så mycket högre än om jag bara håller mig här nere hela tiden. Då krossas jag inte lika mycket.
När man är full så gör det ingenting om Orsaken är det också. Man bedövar bort allting och agerar ut smärtan på annat sätt.

Jag måste nog berätta för Människan om det här. Han skulle nog förstå. Han skulle nog behöva förstå. Men jag vill inte börda ner honom med min skit. Komma dragandes med massa skelett som jag har hängandes i garderoben. Sånt går man till en hjärnskrynklare med, som städar ut dom åt en.

Ja, jag vet varken till eller från. Men det var skönt att få skriva av sig lite. Som vanligt.