Jag vet exakt vad det är för fel. Jag vet precis vad som händer och sker. Hormonernas månliga omloppsbana börjar att komma i ofas och ja...då går det som det går.
Paranoid, självömkande och allmänt nere.
MEN! Har läst på och kan det inte vara så att man inte bara ska svälja det hela som besk medicin och se olycklig ut utan att man faktiskt kan diskutera det hela på en ganska normal nivå?
Jag börjar känna min kropp vid det här laget. Signaler och sånt tjafs. Skulle man då inte kunna övertala den att gå med på vissa saker? Som att inte behöva få dom här känslomässiga berg- och dalbanorna utan mer en liten barnkarusell?
Blir man medveten om själva problemet så är det till hälften löst.
Jaja, så ska man orka liksom. Mitt hem förfaller, mina studier lider i tysthet och någon uns av sprittande livsenergi har jag väl aldrig haft.
Bodil Malmsten sa att vissa föds deprimerande och jag vettifan om inte det stämmer. Kanske är det inte dom yttre formarna som mina föräldrar har skapat åt mig som har gjort mig till den jag är idag. Kanske fanns det någonting som kom med genom nåt annat jävla skit som är flummigt och oförklarligt.
Men aldrig att man ska ta det som en ursäkt. Inte heller det där med pms:en.
En rimlig ursäkt för att man inte kan följa med till badhuset är om man har brutit armen. Så jäkla knepigt att få till ett vattentätt bandage runt gips.
En vettig ursäkt för att man inte kan följa med på kalas är att man har halsfluss.
Nu inte sagt att man inte kan dra till med en vit lögn eller varför inte dra till med en stor fet svart lögn för en gångs skull och riktigt ljuga sig blå, för att slippa någonting man inte vill.
Men ska jag sitta här och skylla på att jag är en argbigga bara för att jag råkar få min mens snart...nje.
Ska knarka/supa ner mig totalt bara för att jag också har svarta saker i mitt bagage...nje.
Och det finns dom som har det än värre än vad jag har.
Med allt. Hela tiden.
Samtidigt som det är så lätt att sitta här bakom tangenterna och baka sina egna moralkakor. Dekorera med fin kristyr för att sen hänga upp dom för allmän beskådning på nätet. Mmm...vad dom skulle smaka gott!
För nog fan grottar jag ner mig i elände så det står härliga till. Människan är i sin natur enkel. Vi är rätt så primitiva för även om vi hela tiden uppfinner ny teknik och saker så är det ju fortfarande samma gamla konstruktion till kropp vi går omkring och bär på.
Det kommer inte bli fred på jorden så länge det finns människor på planeten. Vi letar hela tiden genvägar och vill alltid ha det enklaste. Men som vi ibland förväxlar med det billigaste. För spar vi pengar så tror vi att vi kan få det enklare senare i livet.
I mitt huvud så finns det en väg. Där går jag utan att asfaltera eller förbättra vägen. Ibland orkar jag inte ens sätta ut reflexpinnar eller gatlyktor för att jag ska hitta rätt utan genomlider den snåriga, krokiga omväg men ofta hamnar på. I slutet av vägen dör jag. När, var och hur...ja, om det tvista de lärde.
Men den här vägen leder mig in på saker som gör att jag får erfarenheter som gör att det blir lättare att gå på vägen. Inte enklare, bara lite lättare. Sen att huvudet inte vill göra samma sak som benen är väl en brist i kommunikationen bara. Att modet sviker om och om igen handlar väl bara om att rädslan fått regera för länge.
Hela tiden måste jag bearbeta saker för att få dom att stämma i mitt huvud. Jag måste undersöka dom för att hitta den rätta platsen, var dom gör mest nytta eller om dom ska slängas. Jag valde från början att göra detta själv. Man skulle kunna tro att det där hjärnkontoret skulle fungera som ett väloljat maskineri vid det här laget men icke. Alltid är det någonting som måste dissekeras ner i minsta molekyl för att förstå.
Ska jag acceptera att det är så här jag fungerar eller ska jag ändra mig för att passa in?
Äh! Töntig fråga. Jag vet ju redan svaret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar