Allmänstatus

Har precis skrivit klart och lämnat in veckans första uppgift. Den andra ska in imorgon. Prestationsångesten är skyhög men den tänker jag med tankekraft kapa till mindre och mindre bitar. Vi gör först individuella uppgifter sen ska dessa stötas och blötas i grupp för att sedan lämnas in som slutgiltigt svar på uppgiften.
Jag har hamnat i en grupp där jag nog ligger längst ner på kunskapsskalan. Känner mig som gruppens svarta får som är lite dum. Jag kan inte uttrycka mig så vetenskapligt som jag tycker att jag borde. Jag bara hamrar på som vanligt. Har inte glömt den där hemska litteraturkursen där jag lämnade in tentan tre gånger och fick underkänt ändå.
Den sitter som en svart varig tagg i medvetandet och pockar hela tiden på uppmärksamhet. Så fort jag känner att ja nu jävlar, nu fick jag till det så lägger taggen locket på och säger vänta nu ett tag. SÅ jävla bra var det väl ändå inte. Nä, högst medelmåttigt.
Men idag när jag satt och skrev kände jag att jag lärde mig någonting. Att någon liten minipolett ramlade ner och det är väl därför man studerar. För att lära sig saker.
Jag trodde på allvar att mina pluggdagar var över. Hade en plan om att jag skulle börja söka arbete och samla ihop alla papper till akassan. Strula med pengar och hyran och hela faderullan.
Men så råkade jag skriva bra på tentan och fick tillräckligt med poäng för fortsatt studiemedel och vips så kom lusten att lära som ett brev på posten.

Barnet har hamnat i en period där ett nej betyder världen undergång och det ska hela världen få höra. Men jag trumfar med erfarenhet från förra gången det var så här och stålsätter mig med ett stort lager av tålamod. Vissa gånger finns det hur mycket som helst men vissa dagar är man mer mänsklig och ja, då ligger det två personer på mattan och skrikgråter för att jackan bubblar sig och man vill bara dö.
Just det där med att kläderna ska ligger helt perfekt slätt kan väl för fan inte gå i arv?
En gång när jag var liten så körde jag igenom tårna på strumporna för att det skulle vara helt perfekt utan minsta rynka. Jag kunde stå väldigt länge och stoppa ner tröjan gång på gång för att den skulle ligga alldeles slänt under byxlinningen och inte korva sig. (Är uppvuxen på åttiotalet och då skulle man ha så!) Visst är det ett beteende som till viss del finns kvar än idag men aldrig till den besatthet som det var då.
Lite skrämmande att se samma tendenser i sitt eget barn.
Eller så är det bara så att livet är överjävligt när man precis ska fylla fyra år.

Funderar på att ta kort på riktigt grisiga saker här hemma, som den äckliga spisen, och lägga upp på fejset som Den Fula Verkligheten. Visserligen kommer det inte finnas nån som vill komma hem till mig men det är det ju iallafall ingen som vill. Den enda gången jag och barnet få besök är på våra födelsedagar. Ja, vid något tillfälle kommer det väl upp nån familjemedlem ur klanen men det är ytterst sällan. Ingen kommer spontant över på en fika. Bekant förstår jag. Dem jag känner träffar jag bara när det är fest på gång men ens familj.
Har en bror som bara brukar sova över hos min syster, som dessutom har tre barn och en karl. Det är inte så att jag är avundsjuk på detta fenomen, jag är bara nyfiken på orsaken. Är det just för att här finns Den Fula Verkligheten? Eller är det någonting annat som stör?
Nu kan ju ingen i vår familj kommunicera på ett vettigt sätt så det där kommer jag aldrig få svar på. Kanske när vi är tillräckligt gamla så vi skiter i vad andra tycker och tänker om oss.

För när man blir tillräckligt gammal så släpper det nån slags spärr. Man får säga precis vad man tycker och tänker, utan undantag, och det godtas. Man får göra det. För respekten finns där tror jag. Eller så är det för att man inte bryr sig så mycket vad de äldre har att säga så dem kan häva ur sig vad fan som helst och ingen rör ett ögonbryn. Och om det mot förmodan skulle knorras lite så kan man ju alltid skylla på demens.
Fan, ibland önskar jag att jag vore gammal. Så där lagom gammal med lagom svåra krämpor och lagom klar i huvudet.

Jag har faktiskt inte ens uttalat hur gammal jag är. Knappt så jag har skrivit det heller. Har förträngt tanken på mitt årtal och vad siffrorna lyser klart. Jag känner mig inte min ålder. Fan, en sån svårt klyscha smög sig in. Men det är väl någonting som alla gå igenom. Till slut växer man i sin ålderdom och inser fakta. Årsringarna lagrar sig kring magen och allt hänger. Snart sitter man på kammaren, vaggar och klagar på att allt var bättre förr.