Hade samlat ihop ett rejält lager med ångest så igår och inatt brast det. Gråt, gråt och åter gråt. Tankar som fick en att riktigt gräva ner sig i självömkan, hopplöshet och mådålighet.
Inte hjälpte det mycket till att katterna tänkte sätta upp en dramatiserad version av Första världskriget och repade klockan 01.00 en tisdagsnatt.
Blev med andra ord inte många timmars sömn.
Idag känner jag med känslomässigt totalt urlakad. Tömd liksom. Ögonen är svullna som om en gäng bålgetingar hade festat loss på ett väldigt aggresivt sätt på ögonlocken. Förhoppningsvis kommer jag inte vara lika snarstucken mot det stackars Barnet heller.
Hon frågar ju vad det är för fel. Var jag gråter. Och jag kan eller vill inte svara. Jag vet inte hur jag ska förklara det än.
Det är ju ingenting fysiskt.
Skolan blir också lidande.
Fast det skiter jag i. Nu ska jag bara andas, äta choklad och försöka hålla mig vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar