Sankmark

Ibland kommer den där avgrundslösa svartsjukan och river tag i en. En egoistisk känsla. En ensamhetens känsla.
Jag vill äga hela hennes kärlek. Jag vill inte dela med mig. Mitt. Bara mitt.
Man får tänka så ibland. Men man får inte säga så och man får absolut inte säga så till Barnet.
Jag har hela tiden kämpat emot viljan att ta hela kakan. Jag har begravt de inre starkast känslorna av att vilja hata någon på utsidan också. Att föröva den personen grundlösa kärlek för att den personen inte förtjänar det.
Jag kämpar för att han hela tiden ska få ta del av saknaden hon känner, av kärleken som pickar som en liten fågel där inne i världens finaste lilla hjärta.
Men jag vill inte. Jag vill inte dela.
Men jag måste. Det är livsnödvändigt.