Tusen tankar spretar

Efter att ha använd huvudet som en slags självterapi-soffa så går det per automatik att man börjar överanalyser annars så självklara saker.
Vad fan är det jag vill? Egentligen.
Förr hade jag ingen gard, ingen mur som folk behövde klättra över.
Det var mer fritt inträde och slit och släng-mentalitet som gällde. Helst skulle man må ännu sämre än man redan gjorde. Fanns det inget kaos, inget att analyser, att grubbla över så bleknade intresset snabbare än minnet av årets sommarplåga.
Jaha. Så dyker det upp nån jäkla tjomme som bara är helt normal, vanlig och inte har ett enda skelett i garderoben.
Som inte spelar i band. Ingen överdriven konsument av alkoholhaltiga drycker. Stabilt jobb och inkomst. I liknande ålder. Svärmorsdröm. Trevligt sällskap.
Och vad gör jag?
Ja, inte fan sitter jag nykär och lycklig över öronen.
Nä, jag tvekar, analyserar, tänker efter och letar fel.
Är jag som nån jävla Stephanie-klyscha (Grease 2) som bara vill ha en Cool Rider?
Har jag ramlat ner i nåt Gillar-bara-mörka-mystiska-karlar-hål som andra redan har grävt dödsdjup?
De här Snälla har jag ramlat över tidigare. De har haft kärlek för mig men jag har tveklöst sagt Tack, men Nej tack och letat vidare i Träsket där de Riktiga Dräggen härjar.
Har inte trampat på några hjärtan, bara varit det där hjärtat som inte går att nå, som är ointagligt.
Orsak till Olycklig Kärlek.
Eller är det så att min Kärlek och Tryggheten i Ensamheten är starkare än Kärlek till andra människor?
Okej. Jag trivs i sällskapet, njuter av närheten men...vad är det som saknas!?
Känns som jag även i detta fallet kommer bli Taskmörten som gav ännu ett hjärta en dödsstöt med Ishjärtats spett.
ELLER!?