Ordbajseri

Ett lugnt, mjukt vatten har börjat omgett den iskalla, stenhårda borgen som står där, ensam och majestätisk mitt ute på ett till nyss stormande och ilsket hav.
Men i det ödmjukaste av vatten skvalpar en liten båt och en smal hand börjar sakta men säkert hacka sig in i den nästintill ointagligaste av ointagliga borgar.
I mitten sitter Den Utmattade. Vid hennes ena sida sitter ett fult litet monster som har börjat att skrika hesare och högre. Han vill bli matad med ord. Ord som gör att han växer och blir starkare. Ord som gör att han får mer makt över borgbyggerskan.
Smal kraxar han, men ännu inte så pass starkt som han vill att det ska låta. Smal!
Ingen pardon. Bara bygga på. Täppa igen sprickor och laga skarvar.
Men på den andra sidan sitter Den Vackraste. Den som gör att hjärtat smälter och den som är gjord av kött och blod. Men mest av renaste Kärlek.
Den Vackraste läser sagor för hon som bygger borgar.
Den Vackraste smeker den hårda kinden med sina lena små handflator.
Den Vackraste tar tag i Hjärtat och kramar det hårt. Så hårt att det nästan går sönder.
Den som är på jakt efter det Hjärtat gräver med än mer iver.
En sten efter en annan sväljs av havet och är för alltid borta.
Men Hon som bygger borgar kommer inte att ge sig i första taget. Envisheten är hennes ryggrad. Oböjlig är hennes vilja. Orubblig är hennes sinne.
Detta blir en kamp. En något ofrivillig kamp kan tyckas.
Varför göra det hela till en kamp? Varför inte bara slänga ut repstegen och lägga ut dörrmattan?
Svaret ligger i kistan. Kistan som ligger längre in än hon själv vågar gå.
Det som man inte får tänka på ligger i den kistan. Det man inte får känna ligger där och vill bara glömmas och gömmas.
Vem vet om den någonsin kommer att komma fram i ljuset.
Vem vet om det någonsin är någon som vinner.
Vem vet...