Satan vilken jävla urladdning jag fick ta hand om nyss. Barnet tog ur all sin ilska, frustration och ledsenhet på en och samma gång.
Hon var arg på mig, hon skulle inte bo kvar hos mig utan flytta till pappa, hon skulle aldrig mer prata med mig, hon älskade inte mig, jag var världens dummaste, tusenmiljarders dum, och så vidare.
Det är gränser som ska testas och det är känslor som ska försökas att hanteras. Det är inte lätt att vara liten och det är inte lätt att vara stor.
Livet är fan inte lätt.
M kommer hon inte se till på ett bra tag nu. Festivalandet har börjat och det kombinerat med jobb är lika med noll umgänge med avkommor.
Detta sker vid samma tidpunkt varje år, samma tidpunkt som är den värsta personligen också.
Jag, mitt jävla pucko, har glömt att vara ute i god tid för att söka sommarkurs så man kan ha en liten men naggande god inkomst under sommaren. Står som reserv men med reservnummer som är uppe och sniffar på plats tusen. Ja, faktiskt så har jag plats 1001 på en kurs.
Har även halva den avslutande kursen kvar att komplettera plus en uppsats.
Känns som att jag hela tiden måste tänka på en sak i taget för att inte tappa besinningen helt.
Ibland gråter jag. Ibland virkar jag. Ibland smsbombar jag. Fast mest så försöker jag låta bli att tänka alls. Urdum plan när man ska starta igång tröskverket igen för att plugga.
Nu ska jag tröstäta slut på chokladen, få dåligt samvete för att jag inte har karaktär och dö en smula...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar