Lonely, I´m so lonely...Not.

Jag vill inte ha någon ny relation. Jag vill inte bli kär igen. Jag vill ha det som jag har det.
Eller?
Finns det en motsatskänsla bakom en panikartad rädsla över att lära känna någon ny?
Lathet? Bekvämlighet?
Man ska falla utan att tänka på konsekvenserna. Men om man inte vill falla. Om man trivs alldeles ypperligt där man står.
Orka trassla in sig i nåt nytt nät av känslor och högtflygande tankar om framtiden.
Vill inte. Vill vara ensam. Trivs ensam.
Så klart att det finns stunder man inget annat vill än att släta av första bästa skäggbeklädda byxtyg men det är sånt som går över.
Det går att beundra på avstånd.
Tvåsamhet är inte lika med Och så levde dom lyckliga i alla sina dar och Ensamhet är inte lika med Tyck synd om mig för ingen tycker om mig.
För man är inte ensam om man inte lever ihop eller isär med någon annan vuxen människa. Man kan adoptera en katt in i sin ensamhet. En jäkla massa hår följer dock med på köpet, men vad fan.
Barnet kväver lite av Jag är så ensam att jag skulle kunna dö-känslan.

När Barnet låg i magen så skrev jag en hel del. Det är rätt jobbig läsning när man sitter på andra sidan helvetet. Då kände jag mig som om jag skulle kunna vinna tävlingen Världens Ensammaste Människa. Kanske just för att jag hade föreställningen om att man är två om ett barn, en graviditet och det måste vara någonting man delar, stöttar varandra.
Kanske var det den föreställningen som gjorde det extra jobbigt att det inte blev så.

Genom åren har kärleksvägen knatats av en osäkerhet om vad jag egentligen vill. Men det känns som jag har hittat en del ledtrådar. Jag kanske är så här. Ensam i mig själv.
Eller så är jag inte det men har inte trillat över någon som kan kandidera till platsen bredvid.
Det är faktiskt tillåtet att vara ensam. Man får det. Gört!