Förut.

En gång var jag en riktig Uppmärksamhets hora.
En gång dränkte jag ner mig i alkohol, sa att jag skulle lägga mig i decimeterdjup snö och dö. Jag sa det för att jag ville att han skulle ta med mig hem. Jag sa det för jag ville att han skulle vagga mig till söms och säga att allt blev bra.
Jag ville ha honom men inte i mig. Bara utanpå. Fast värma det där frysta som fanns inuti.
Jag fick. Jag fick följa med honom hem. Han svalde betet med hull och hår. Lyckliga lilla jag. Äntligen skulle jag få tillbringa några timmar i en famn eller åtminstone låna lite tid bredvid en annan människas kropp.
Jag fick hans sovsäck och jag fick låna hans golv.
För i den underbaraste sängen låg det redan någon. Någon som var någons Någon. Någon som inte alls tyckte att jag skulle inkräkta klampande rakt in i deras privata värld.
Men han förklarade. Han förklarade hur det stod till och jag förstod att Någon förstod att jag var ofarlig. Lömsk men ofarlig. Tröttheten kan ha hjälpt till och visket tystnade med en suck.
Jag sov men smög, rymde iväg innan det blev ljust.
Jag gjorde så. Smög iväg så som om jag aldrig varit där. Som om jag inte hade funnits.
Dränkte ner mig i alkohol, dök ner i okänt mörkt vatten och väntade på att en hjälpande hand skulle sträckas ner för att erbjuda någonting tillfälligt. Sen försvann jag.
Uppmärksamhets hora var jag länge. I olika former. Satte spår i mycket och många.
Men när man nu sitter här på sin kammare med bakåtblicken riktat på dessa minnen och analyseringsvecken plöjer pannan fårig så ser man andra saker. Man putsar bort det obetydelsefulla och bilden klarnar.
Jag var sån då. Jag är inte sån nu.
Det kanske räcker så.