Korsochtvärs

Återbesök hos "min" beteendevetare igår.
Hon är bra. Man känner sig bra när man har varit där.
Jag fick berätta min framtidsdröm, den som jag hela tiden förtränger för den kommer änd¨å aldrig bli verklighet, och hon tyckte bara att Varför inte? Göre bara!
Vad då? Kan jag väl inte? Hur då? Va?

Trillade ner i ett svart hål och hon kallade det svacka. Ja, det behöver kanske inte vara värre.
Alkoholen har byggt en sjujävla stor och bred motorväg som kallas Den Vanliga men Dåliga Lösningen. Nu måste jag vandra mycket mer på dom små, knappt utforskade stigarna som leder åt annat håll så motorvägen växer igen och glöms bort.

Må dåligt är den enklaste vägen för det vet jag hur det känns och hur man mår och vad som förväntas av mig. Nu mår jag dåligt så nu orkar jag inte...
Jag kommer aldrig hamna på ett rosa moln i Carpe Diem-himlen. Jag kommer alltid att vara långt nere i jorden och rota mig fram genom skiten.

Men jag kan ju göra det med ett leende på läpparna ibland och behöver inte alltid gråta blod. Jag behöver inte träna livet ur mig. Jag behöver inte hoppa på en hobby och göra det jämt så att jag till slut tröttnar och kräks på det.

Nu vet jag det. JAg kommer med största sanorlikhet att hamna där nånstans igen men då vet jag.
Det är som att jag har byggt in mig själv i ett vattenglas så att dom värsta vågorna inte sveper iväg med mig. JAg kommer att skvalpa ur och bli tvungen att klättra tillbaka i igen. Men jag tror inte kanterna kommer vara lika höga då, det kommer inte vara lika halt och oövervinnerligt.

Nu mår jag mittemellan. Jag kommer inte att dö när jobbet tar slut. Jag måste strukturera upp målen.

Så.